MANDY' la nostra vita

Min bokare & agentur i Milano hörde precis av sig och frågade när jag kommer tillbaka och när de kan börja proposa mig för kunderna igen. Fasiken, det lockar såå mycket..

Anyway, ska iväg och träffa Louise nu och gå på 2 events. Tar med mig kameran! Puss på er

Hej mina änglar,

kom precis tillbaka från sjukhuset där jag undersökte mina knän (haft problem med dem sedan jag var 12) Nu såg allt dock jättebra ut så jag behövde inte ens få någon behandling, jippi! (Får kortisonsprutor i knäna 1-2 gånger om året) Proverna visade även att infektionen som orsakat alla problem med knäna inte längre finns i min kropp så jag är jätteglad nu. Äntligen!

Eftersom jag hade räknat med att behöva få behandling och därmed inte få gå på ett dygn har jag absolut inga planer idag. Kanske går jag ut och springer bara för att, haha! Vi får se, är rätt död som ni kan se på bilderna nedan. Ville mest bara visa hur långt mitt hår blivit. Det växer så att det knakar :)

Jag känner att det är dags att börja dela med mig av sommarens alla härliga bilder. För att få någon sorts struktur på det hela försöker jag dela in dem i grupper. Först ut är lite härliga bilder från kända Hollywood International Beach på Sardinien där det blev många galna eftermiddagar.

Idag har jag suttit och uppdaterat och skrivit om mitt cv hela förmiddagen. Jag räknar med att stanna i Sverige 1 - max 2 månader. Men jag behöver få ihop lite mer pengar denna gång då jag inte vet hur marknaden är med jobb dit jag nu väljer att resa. En säkerhetsfråga helt enkelt. Därför söker jag febrilt jobb nu så att jag kan jobba maximalt tiden jag befinner mig här hemma. Sedan är London och New York med på höstens schema..

Mötet med agenturen som jag inte vill skriva något om ännu då jag inte alls vet hur det är uppbyggt är uppskjutet till måndag om en vecka så jag håller er uppdaterade då om vad som sker. Håller tummarna!

Annars då.. Ska träffa min gamle gymnasiekompis Therese senare ikväll. Vi har bokat bord på en restaurang och en himla masa updates står på menyn. Blir en mysig kväll! Nu ska jag fortsätta mysa här hemma. Puss på er fina ni!


Såhär låg jag och sov på färjan till Sardinien... Aldrig igen.

Slänger in lite bilder från Timisoara som jag kom hem från iförrgår. Vi har gett oss på något komplicerat vi 2 men vi får se hur det går. Ingenting jag har någon lust att dela med mig av. Tänker inte göra det nu och har inte gjort det de senaste månaderna heller på grund av privata anledningar som varje bloggerska tvingas stå ut med. Nåväl. Lite bilder. Blir alldeles varm när jag ser dem. Enjoy!

Kom precis hem från bio med min älskade mami. Vi såg Beck - levande begravd. Fy satan i gatan vad bra den var och vad rädd jag var genom hela filmen. Känner mig som pånyttfödd. Jag är en sann Beck-älskare och Gunvald får gärna bli min framtida man. Vilken karl! En av de absolut bättre Beckfilmerna. (Inte för att jag trodde något annat)

Annars då.. Får samtal efter samtal om utgång ikväll men nää.. jag är inte alls sugen. Istället blir det snart sängen så jag kan börja ta igen lite sömn nu äntligen. I över en månads tid har jag sovit i genomsnitt 3 - 4 timmar varje natt. Jag skojar inte.

Just ja.. har så mycket bilder att bjuda på. Från Sardinien, Gardasjön och Timisoara. Det kommer! De är helt klart värda att vänta på, speciellt den sistnämnda destinationen.. ;)



Jag och min bästaste vän vid vackra Gardasjön.

I samband med att jag landade på svensk mark försvann lyckokänslan som infunnit sig i min kropp det senaste halvåret. Lyckokänslan som bara funnits där oberoende av andra faktorer som i normala fall kan kännas så hotfulla mot den inre friden.

Jag känner mig egoistisk och elak som inte vill vara kvar där alla mina nära och kära befinner sig. Där jag har allt. Eller? Jag saknar konstigt nog att vara ensam. Att bara ha mig själv. Mitt eget sällskap där ingen kan göra mig besviken. En position som skyddar mig och mina känslor utomordentligt bra.

1 dag hemma och jag har redan hunnit bli besviken. Jag är nog uppe i sjuttioelva tusen tankar innehållande frågor vad i helvete jag gör här där jag inte vill vara. Bara för att jag borde vara här nu.

Fan vilket deppinlägg det blev nudå. Det är inte så skit som det kanhända ser ut. Det är bara för mycket back-to-reality dessa dagar. Jag vill inte tillbaka till verkligheten.

Jag har nu landat på svensk mark. Har ätit köttbullar med lingonsylt (var prio 1, fyfan vad gott det var), tagit emot alla välkommen-hem-samtal och sms, pussat på mami&papi, pussat på Skalisen, försökt planera helgen, saknat en viss man, haft tankar på att ta första bäst flyg tillbaka, gråter bara jag tänker på mitt kära Milano, skrattar av att jag ätnligen är i Stockholm, mår dåligt för att jag redan planerar när jag kan åka härifrån.

...Jag har lite panik som ni märker. Lyckligtvis är jag trött tröttare tröttast så nu blir det sängen så att jag slipper tänka mer. Fan vad skönt, läskigt, vidrigt, underbart, konstigt och intressant det är att vara hemma igen. Allt på samma gång. Så mycket har förändrats, så mycket är sig likt.

Tankte bara slanga in en liten halsning att jag har det alldeles underbart har. Ligger for tillfallet i stekande sol vid poolen och far pussar i nacken och hanger med underbara manniskor. An ar inte sommaren over vill jag lova, love it!

Jag har skrivit väldigt mycket om hur jag inte riktigt längtar efter att komma hem och hur mycket jag trivs här. Men ni som trots allt borde känna mig rätt väl vid det här laget vet att jag har en stor förkärlek till Sverige, Stockholm framför allt, och allt som är typiskt svenskt. Sedan jag kom hit har jag fått kastat i ansiktet gång på gång vad långt före Sverige ligger ett land som Italien som ändå är ett så kallat i-land, som i vissa avseenden jämförelsevis känns som ett utvecklingsland.

Jag behöver inte lista alla fördelar och nackdelar länderna emellan, vilket jag visserligen redan gjort gällande ett par punkter i ett tidigare inlägg. Men skönast av allt ska det bli att komma hem till människorna där hemma. Klart hon saknar sina vänner tänker ni, men jag menar faktiskt inte bara de underbaringar som väntar på mig där hemma, utan det svenska folket generellt.

Jag är så äckligt trött på att aldrig någonsin under mina 6 månader här kunna gå utanför dörren utan att människor glor som om jag är en utomjording, busvisslar, kladdar och förföljer. Bara idag när jag skulle ta ett par timmar i parken för lite sol var jag tvungen att gå därifrån redan efter 20 minuter för att männen inte lät mig vara ifred. Att känna sig smutsig konstant bara genom att se hur de slickar sig om munnen efter en ska bli så jäkla skönt att slippa.

Sedan har vi tjejerna. Detta har jag skrivit om förut men jag kan inte skriva det nog många gånger. Varför, varför detta hat mot andra tjejer och kvinnor? Blir jag väl behandlad av en kvinna här vill jag nästan slänga mig om halsen på henne av tacksamhet. Så ovan är jag vid det här. Jag har lärt mig att männens desperation och kvinnornas bitterhet förmodligen har en koppling. Det är tråkigt att det ska vara så, för det gynnar verkligen ingen part. Varken de delaktiga eller utomstående.

Vid närmare eftertanke ska det inte bli så pjåkigt att komma hem med andra ord.. Italien, ni har en del att lära!

Med Waka Waka ur högtalarna, låten som symboliserar denna sommar - dessa månader - de bästa jag haft i mitt liv, känner jag mig mer levande än jag någonsin gjort tidigare. Månader har passerat med resor, händelser och känslor som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

De senaste veckorna, månaderna rättare sagt, har jag utsatt mig själv för risker den tidigare mer oerfarna Amanda aldrig skulle låta sig utsättas för. Jag har gjort det som min ridlärare en gång för många år sedan sa åt mig att göra då jag var livrädd för att hoppa över ett hinder. Amanda kasta ditt hjärta över hindret och hoppa sedan iskallt över det medveten om att det inte finns så mycket att förlora då ditt hjärta redan är på andra sidan - framme vid målet.

Detta har jag tagit till mig av ordagrant och har utan betänketid gång på gång packat ner mina viktigaste behörigheter för att ge mig ut på resor jag egentligen inte har någon aning om vad de innebär. Gemensamt för dessa resor är att de alla givit mig minnen för livet, både kategoriserade bland de sämre men även bland de absolut bästa.

Gemensamt för dessa är även att jag inte tappat mig själv i någon av dem. Hur lycklig jag än varit, eller hur många tårar som än runnit ner för mina kinder. Hur mycket lovord, komplimanger och lyckönskningar jag än fått, eller hur mycket skit jag behövt ta. Hur att bli stoppad av polis, världens rikaste män, världskända fotbollsstjärnor, stölder, att endast vara omgiven av modeller och allt vad det innebär, lögner, vidriga pr-gäng, brutala bråk på nattklubb, tjejer som sätter krokben för varandra, vara psykiskt instängd i ett på alla sätt vidrigt hus.. ja listan kan göras lång, hur dessa faktorer inte rubbat mig alls. Min relation till mig själv är densamma. Jag har inte tappat min självrespekt för en sekund. Jag blir bara starkare och säkrare för varje ny utmaning jag ställs inför.

Nu börjar denna långa resa, som kom att innebära flera småresor än många förmodligen gjort under en hel livstid, lida mot sitt slut. Än har jag ett par resor kvar som får adrenalinet och pirret att pumpa. Detta på grund av att jag än en gång inte helt vet vad jag ger mig in på. Enligt mig den bästa känslan som finns. Jag är inte dumdristig, jag har bara lärt mig hur man faktiskt lever.

Vidare trodde jag att jag bestämt mina höstplaner. Ut i världen igen. Ett litet break hemma. Hemma som jag inte längtar efter alls. Varför kan jag inte bara bli normal och faktiskt längta hem på riktigt? Klart jag saknar människorna hemma. Klart jag saknar Sverige och allt därtill så som svensk professionalitet, lojalitet och pålitlighet. Men jag saknar inte att bo där min bas är. Jag behöver mer liv helt enkelt, dagar som inte är den andra lik. Det livet som inte kommer av sig självt sittandes i soffan läsandes andra människors bloggar, eller genom regelbundet ändlöst festande på Stureplan. Det liv jag valt att leva som så många berömmer mig för, som så många avundas, men som precis alla kan välja att kämpa för.

Tanken på Stureplan får mig att vilja kräkas. Jag skäms inte över mitt intensiva halvår och kanhända till och med år där med vimmelbilder, drinkbjudningar och sena nätter avslutade på White room. Men det passade mig som 18- och nybliven 19åring. Det livet stimulerade mig då. Men det passar inte längre en tjej som sett mer av världen än så. Som vill ha ut mer av en lördagkväll än att räkna hur många vimmelbilder man hamnat på. Det passar inte mig längre att infinna mig bland dessa partymänniskor som gör samma sak idag som för ett halvår sedan, och faktiskt är nöjda så. Jag får panik av dem.

Jag trodde att jag bestämt mig. Åka hem för att umgås med nära och kära och njuta av mitt hemland, för att sedan packa ner mitt liv igen och få ut lite till av modellvärlden men framför allt utöka mina livserfarenheter. - I London som start. Jag vill fortsätta överträffa mig själv gällande vad jag klarar. Gällande hur mycket jag lär mig om mig själv och blir starkare. Plugga är en stor del av mig och universitetsstudier har liksom redan en säker plats på mitt framtida schema. Men nu är jag 19 år och känner mig inte helt klar med det liv jag levt det senaste halvåret. Dagar där ingen är den andra lik. Händelser man inte kan uppleva hemma.

Men så kom samtalet från mamma när jag var på Sardinien. Jag hade bett om att inte få veta hur allt såg ut gällande mitt sökande för juridikstudier på Uppsala universitet, det enda jag sökte som fortfarande nämligen känns intressant och aktuellt. Jag vill inte påverkas utan enbart följa mitt hjärta. Efter samtalet med henne var jag dock nu medveten om att ytterligare en av mitt livs drömmar, att plugga juridik på Uppsala universitet, kan uppfyllas om jag vill. Redan denna höst.

Efter detta gick allt så fort. Ett samtal senare med min bästa vän Caroline fick jag en äckligt fräsch 2a mitt i Uppsala city kastad i ansiktet som jag får dela med henne om jag bestämmer mig för att börja. En nyrenoverad lägenhet delad med min bästa vän. Kan man tacka nej till det? En lägenhet på ett silverfat, bara sådär. Mamma kallar det ödet. Jag fick mest panik ska jag erkänna.

Jag ska inte bli för långrandig under detta inlägg. Förmodligen är det redan försent big time. Men jag ville bara uppdatera er om mitt liv. Utan en massa flashiga bilder från alla resor. Utan all ytlighet och posande. Här svart på vitt ser ni en tjej som aldrig varit lyckligare, och nu är hemskt rädd för att välja fel och tappa den känslan. Jag har inte många dagar på mig att bestämma mig vad som händer i höst. Vägarna är många. Inte heller har jag många dagar lediga med andrum för tankar. Om 2 dagar sticker jag iväg på en ny resa (kom hem från 2 sjuka veckor på Sardinien igår kväll), sedan hem till Stockholm den 26e, ett lovande möte med världens mest framgångsrika agentur dagen därpå, en eventuell flytt till Uppsala på kvällen samma dag. Eller så följer jag hjärtat och inte hjärnan, och fortsätter leva lite till. Jag behöver bara komma fram till vad mitt hjärta vill i höst.

En ny årstid, en ny start och nya möjligheter. Fan att jag ska vilja så mycket.

Du heter: Amanda Linnea Bergman

Smeknamn: Mandy, Manda, Mandis

Låt som när du är ledsen sörjer till? Kent, lyssnar på Kent i alla sinneslag men då jag är ledsen är de som bäst.

Beroende av: Närhet och träning

Vad tror folk om dig? Jag får väldigt ofta höra att jag överraskar människor med att inte vara som de trodde att jag skulle vara. Jag brukar alltid fråga varför och får då svaret att många inte trodde att jag skulle vara så jordnära och framför allt smart. Tråkigt att folk inte får det intrycket vid första intrycket, men å andra sidan är det roligt att få överraska människor positivt. Man kan vara både ytlig & se bra ut samtidigt som man är begåvad och har förmågan att tänka längre än näsan räcker.

Stämmer det? Som skrivet ovan: ofta stämmer det som folk tror inte det minsta.

Vad får du oftast komplimanger för? Mina ögon och min rumpa om jag ska säga specifika kroppsdelar. Personlighetsmässigt att jag är så positiv jämt.

Hur imponerar man på dig? Omedveten självsäkerhet och höga ambitioner.

Brukar du skratta för dig själv? Varje dag.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? ..."Cannot help thinking of you all the time, you make me nuts.. Seriously.. fucker."

Var bor du? Milano

Trivs du där? OM jag gör!

Har du haft sex idag: Nej.

Hur svarar du i mobilen: Hallå

Vem ringde du senast?: Diogo

Vad sa den du senast pratade med i telefonen: "I'll pick you up in half an hour"

Antal timmar sömn inatt: Alldeles för få, kom hem vid halv sex imorse.

Sov du ensam: Inatt, ja.

Brukar du komma i tid: Jag är stans största tidsoptimist, tyvärr. Men då det gäller väldigt viktiga händelser så som flyg, provtillfällen, jobb och dylikt är jag alltid i god tid.

Hur känner du dig nu: Jag känner milt sagt att jag lever, efter gårdagen.

Vanligaste färg på dina kläder: Väldigt olika. Jag har inte bara en färg jag ofta klär mig i.

Vad tycker du om fötter: Inget fan av dem.

Vad saknar du: Min familj och mina vänner. Aldrig varit ifrån dem så mycket som under det här halvåret.

Hade du en bra kväll igår: Den var helt sjuuukt bra!

Favorit dryck på morgonen: Juice!

När brukar du oftast gå och lägga dig: Väldigt olika.

Är du blyg?: Inte alls, väldigt social. Men jag är väldigt bra på att känna av situationer. Jag pratar inte sönder människor som är ett släktdrag (dock väldigt charmigt sådant) i min familj.

Sysslar du med någon idrott: Många! Här i Milano är det bara gym i träningsväg. Men jag är dansare sedan barnsben, dansat 5 ggr i veckan så länge jag kan minnas. Dessutom rider jag och har tävlat i dressyr innan jag flyttade till Milano.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nej, kärlek är något som växer fram. Men jag tror på stark attraktion vid första ögonkastet.

Har du spytt offentligt: Aldrig. Har peppar peppar inte spytt sedan jag var 4 år och spydde ner vårt badrum.

Vad skulle du göra om du vore kille/tjej för en dag: Det som alla andra skulle göra :) Förutom det skulle jag även försöka minnas hur man som kille tänker i situationer då tjejer alltid krånglar till det och endast gör det jobbigt för sig själva. Killar är ofta så mycket bättre på att handskas med jobbiga relationssituationer än vad vi tjejer är.

Är du nöjd med ditt liv: Kan nog inte vara mycket nöjdare. En underbar känsla.

Är du bortskämd: Tyvärr är jag väldigt bortskämd och har alltid varit. Och tyvärr är det något mina nära ofta påpekar att det märks att jag är van vid att få allt jag pekar på. Jag har alltid varit mina föräldrars lilla prinsessa som de vill skämma bort till tusen, och de har fortsatt nu även när jag kommit upp lite i åldern. (Fan vad hemskt det där var att skriva btw..) Men jag är även otroligt bortskämd på kärlek. I min familj är det väldigt mycket passion och kärlek. Givetvis blir det då också en del bråk, men det är det värt då vi dagligen säger hur mycket vi älskar varandra. Det finns inga jag skrattar och gråter med som min familj.

Vad gör du i morgon: Imorgon bitti landar min fina vän Rebecka på italiensk mark och jag ska visa henne Milano från sin bästa sida. Sedan på tisdag sticker vi till vackra Sardinien.

Vad är det värsta du vet?: Att se någon i min familj må dåligt. Jag älskar dem mer än livet självt.

Har du bra vänner och äkta vänskap?: Jag har alltid haft väldigt mycket kompisar och ett stort kontaktnät. Vänner är något jag, precis som alla andra, är mycket petigare med och det är några helt fantastiska vänner jag fått äran att ha i mitt liv. Sedan jag flyttade till Italien ser jag verkligen vilka som är mina riktiga vänner. De som hör av sig lika mycket nu, som när jag bodde hemma. Det är en ära att få ha dem i mitt liv.

Vad är det finaste du fått?: På min student, efter presentöppningen, kommer min pappa in i rummet med en ask och med tårar i ögonen säger att min farmor, som gick bort när jag var liten, precis innan sin död gav min pappa sin favoritring och sa till honom att den ska han ge till mig på min studentdag. Inte ett öga var torrt då jag satte den på fingret och jag själv grät som ett litet barn. Jag har så smala fingrar och hittar sällan någon som passar. Denna sitter helt perfekt och jag bär den varje dag. Aldrig har jag fått en finare present.

En speciell dag du minns: Min student. Den var magisk.

Du samlar på: Skor.

Vem ringer du när du är arg/ledsen: Mamma eller pappa. Annars Ebba.

När grät du senast: Då mina föräldrar åkte härifrån.

Vad skulle du göra om du vann en miljon: Skämma bort min familj så som de skämmer bort mig.

Vill du gifta dig: Ja. Jag vill ha ett sagobröllop i kyrka. Traditionellt och pampigt.

Vill du ha barn: Ja. Jag vill ha små söta vithåriga barn som ser ut som mig när jag var liten. Det får dock vänta några år, haha.

Är du musikalisk?: Inte för fem öre. Jag brukar säga att jag fick all förmåga att dansa och röra mig, men det musikaliska gick till min bror istället.

Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten och därefter en kall cocacola.

Bor dina föräldrar tillsammans: Ja, de har varit gifta i över 30 år.

Har du någon gång gråtit dej till sömns: Det har absolut hänt. Vidrigt är det.

Biter du på naglarna: Har aldrig gjort.

  

Förlåt förlåt förlåt mina älskade trogna läsare. Men bloggen får verkligen lida nu då jag är på olika platser varje dag känns det som och datorn får sällan följa med. St Tropez var en av de bästa men också sjukaste resor jag någonsin gjort. Jag har bestämt mig för att inte gå in närmare på varför, men ska givetvis visa alla bilder så småningom. Är riktigt glad att jag åkte dit hur som helst..

Nu är mina föräldrar och hälsar på (de kom i onsdags) och imorgon åker vi 3 dagar till Gardasjön där vi bokat vår vistelse på ett hotell som verkar helt sagolikt. Sedan kommer Rebecka hit när de åkt hem och så sticker vi till Sardinien 2 veckor. Därefter åker jag ytterligare en vecka till ett annat land för att hälsa på någon och sedan Sverige den 26e augusti. Känns rätt sjukt. Om exakt en månad med andra ord är jag i Stockholm efter 6 månader i Milano.. Dock är inte tanken att jag ska stanna länge. Jag är inte redo för 5 års pluggande ännu utan har nog bestämt mig för att skjuta upp det till januari.. Men jag har lite tid till att fundera..

Jag kommer fortsätta blogga som vanligt efter alla dessa resor. Men givetvis blir det lite ströinlägg med bildregn under månadens gång så kika gärna in här då och då om ni vill följa med mig på vägen. Det glädjer mig att se att ni fortfarande går in här trots att jag slarvat med bloggningen.


Nikki beach









En massa mer bilder kommer!!

Jag har sa mkt att beratta; sa mkt bilder att visa. Vi bor hos en prins har i St tropez. Livet kunde inte vara battre. Jag har en personlig chauffor som kor mig tillbaka till milano pa tisdag da mamma och pappa kmr pa onsdag samt att jag har en platning. Annars hade jag latt stannat och akt med till Ibiza med den storsta yacht jag sett. Varldens skonaste gang ar vi ocksa; lovely. Nu maste jag sluta; det har tangentbordet ar helt fucked up. Skriver nar jag ar hemma och har en massa bilder attvisa :)

Anybody can sympathise with the sufferings of a friend, but it requires a very fine nature to sympathise with a friend's success. Oscar Wilde  

En bekant till mig, Norlie, skrev precis på facebook och bad mig lyssna på hans och hans väns nya singel som för övrigt är ett hett samtalsämne just nu. Varför inte tänkte jag och satte lite halvhjärtat på den. Men jesus, dessa grabbar levererar ju. Vare sig man vill eller inte sätter sig både låten och videon på hjärnan och det är ett tecken på att detta lär bli en liten plåga inom kort.. Ett mycket bra tecken med andra ord.

Jag brukar inte lägga upp nya låtar i bloggen bara för att folk skriver och ber mig göra lite reklam. Men jag gör det nu för att jag själv diggar denna stenhårt. Lyssna!

Har suttit uppe och tittat igenom mina 797 bilder jag blivit taggad i på facebook. Så mycket minnen. Så mycket kärlek. Så mycket betydelsefulla personer. Så många galna utekvällar. Så många dagar som jag aldrig kommer glömma. Så många människor som jag idag inte har kontakt med, fastän vi lovade varandra att aldrig förlora kontakten. Så många människor jag kommer ha vid min sida en lång tid framöver. Så många skratt. Jag kommer påmig själv med att jag ler och har glittrande ögon på nästan varje bild. Det har varit ett par riktigt bra år. Jag hoppas att det fortsätter i samma takt. Lycka kan man inte ta för givet, så uppskatta den då du upplever den.

En bild säger verkligen mer än tusen ord. Nu ska jag drömma och lagra dessa minnen inom mig, för en andra gång.