Never felt this alive before
De senaste veckorna, månaderna rättare sagt, har jag utsatt mig själv för risker den tidigare mer oerfarna Amanda aldrig skulle låta sig utsättas för. Jag har gjort det som min ridlärare en gång för många år sedan sa åt mig att göra då jag var livrädd för att hoppa över ett hinder. Amanda kasta ditt hjärta över hindret och hoppa sedan iskallt över det medveten om att det inte finns så mycket att förlora då ditt hjärta redan är på andra sidan - framme vid målet.
Detta har jag tagit till mig av ordagrant och har utan betänketid gång på gång packat ner mina viktigaste behörigheter för att ge mig ut på resor jag egentligen inte har någon aning om vad de innebär. Gemensamt för dessa resor är att de alla givit mig minnen för livet, både kategoriserade bland de sämre men även bland de absolut bästa.
Gemensamt för dessa är även att jag inte tappat mig själv i någon av dem. Hur lycklig jag än varit, eller hur många tårar som än runnit ner för mina kinder. Hur mycket lovord, komplimanger och lyckönskningar jag än fått, eller hur mycket skit jag behövt ta. Hur att bli stoppad av polis, världens rikaste män, världskända fotbollsstjärnor, stölder, att endast vara omgiven av modeller och allt vad det innebär, lögner, vidriga pr-gäng, brutala bråk på nattklubb, tjejer som sätter krokben för varandra, vara psykiskt instängd i ett på alla sätt vidrigt hus.. ja listan kan göras lång, hur dessa faktorer inte rubbat mig alls. Min relation till mig själv är densamma. Jag har inte tappat min självrespekt för en sekund. Jag blir bara starkare och säkrare för varje ny utmaning jag ställs inför.
Nu börjar denna långa resa, som kom att innebära flera småresor än många förmodligen gjort under en hel livstid, lida mot sitt slut. Än har jag ett par resor kvar som får adrenalinet och pirret att pumpa. Detta på grund av att jag än en gång inte helt vet vad jag ger mig in på. Enligt mig den bästa känslan som finns. Jag är inte dumdristig, jag har bara lärt mig hur man faktiskt lever.
Vidare trodde jag att jag bestämt mina höstplaner. Ut i världen igen. Ett litet break hemma. Hemma som jag inte längtar efter alls. Varför kan jag inte bara bli normal och faktiskt längta hem på riktigt? Klart jag saknar människorna hemma. Klart jag saknar Sverige och allt därtill så som svensk professionalitet, lojalitet och pålitlighet. Men jag saknar inte att bo där min bas är. Jag behöver mer liv helt enkelt, dagar som inte är den andra lik. Det livet som inte kommer av sig självt sittandes i soffan läsandes andra människors bloggar, eller genom regelbundet ändlöst festande på Stureplan. Det liv jag valt att leva som så många berömmer mig för, som så många avundas, men som precis alla kan välja att kämpa för.
Tanken på Stureplan får mig att vilja kräkas. Jag skäms inte över mitt intensiva halvår och kanhända till och med år där med vimmelbilder, drinkbjudningar och sena nätter avslutade på White room. Men det passade mig som 18- och nybliven 19åring. Det livet stimulerade mig då. Men det passar inte längre en tjej som sett mer av världen än så. Som vill ha ut mer av en lördagkväll än att räkna hur många vimmelbilder man hamnat på. Det passar inte mig längre att infinna mig bland dessa partymänniskor som gör samma sak idag som för ett halvår sedan, och faktiskt är nöjda så. Jag får panik av dem.
Jag trodde att jag bestämt mig. Åka hem för att umgås med nära och kära och njuta av mitt hemland, för att sedan packa ner mitt liv igen och få ut lite till av modellvärlden men framför allt utöka mina livserfarenheter. - I London som start. Jag vill fortsätta överträffa mig själv gällande vad jag klarar. Gällande hur mycket jag lär mig om mig själv och blir starkare. Plugga är en stor del av mig och universitetsstudier har liksom redan en säker plats på mitt framtida schema. Men nu är jag 19 år och känner mig inte helt klar med det liv jag levt det senaste halvåret. Dagar där ingen är den andra lik. Händelser man inte kan uppleva hemma.
Men så kom samtalet från mamma när jag var på Sardinien. Jag hade bett om att inte få veta hur allt såg ut gällande mitt sökande för juridikstudier på Uppsala universitet, det enda jag sökte som fortfarande nämligen känns intressant och aktuellt. Jag vill inte påverkas utan enbart följa mitt hjärta. Efter samtalet med henne var jag dock nu medveten om att ytterligare en av mitt livs drömmar, att plugga juridik på Uppsala universitet, kan uppfyllas om jag vill. Redan denna höst.
Efter detta gick allt så fort. Ett samtal senare med min bästa vän Caroline fick jag en äckligt fräsch 2a mitt i Uppsala city kastad i ansiktet som jag får dela med henne om jag bestämmer mig för att börja. En nyrenoverad lägenhet delad med min bästa vän. Kan man tacka nej till det? En lägenhet på ett silverfat, bara sådär. Mamma kallar det ödet. Jag fick mest panik ska jag erkänna.
Jag ska inte bli för långrandig under detta inlägg. Förmodligen är det redan försent big time. Men jag ville bara uppdatera er om mitt liv. Utan en massa flashiga bilder från alla resor. Utan all ytlighet och posande. Här svart på vitt ser ni en tjej som aldrig varit lyckligare, och nu är hemskt rädd för att välja fel och tappa den känslan. Jag har inte många dagar på mig att bestämma mig vad som händer i höst. Vägarna är många. Inte heller har jag många dagar lediga med andrum för tankar. Om 2 dagar sticker jag iväg på en ny resa (kom hem från 2 sjuka veckor på Sardinien igår kväll), sedan hem till Stockholm den 26e, ett lovande möte med världens mest framgångsrika agentur dagen därpå, en eventuell flytt till Uppsala på kvällen samma dag. Eller så följer jag hjärtat och inte hjärnan, och fortsätter leva lite till. Jag behöver bara komma fram till vad mitt hjärta vill i höst.
En ny årstid, en ny start och nya möjligheter. Fan att jag ska vilja så mycket.
Jag läser din blogg med stort intresse, och, ska jag erkänna, avund. Ditt liv är det jag hoppas leva om ett par år när jag är lika gammal som du. Hoppas bara min mamma och pappa tillåter mig att åka iväg. Jag menar, vad kan hända om man är försiktig?!
Håller med Hanna, vad kan hända? Dessutom skulle jag passa på att ta för mig, hehehehe...
hej amanda, kul att se att en vacker tjej som du vågar skriva ut och ta upp allt som många inte gör. många avunsjuka människor som får se dig uppleva saker och sedan smutskasta! du verkar ha stora beslut, jag tycker personligen att du ska ut och fortsätta ha kul , resa och så. sedan kommer man till en ålder då det inte intresserar lika mycket och då kan du plugga det du vill =) men somsagt , du ska göra det DU känner för . lycka till med modellandet, Hälsningar beccis
vänta med pluggandet. personligen tycker jag alla 19-åringar som börjar på högskolan är på tok för unga, tror du mognar bäst av att resa runt och leva livet. lockar studierna ändå så kan du ju alltid ta sabbatsår, det gör många och mår bra av. men följ hjärtat och kör på att leva livet. hej du är faktiskt bara 19, livet har inte ens börjat.
Hej!
Jag har också velat mycket tidigare, angående utbildningar och jobb. Men jag tycker du ska tänka på att UU fortfarande ligger kvar om 6 månader, om 12 månader. Du hinner! När du utbildat dig klart så har du sisådär 40 år att jobba innan pension. Passa på att leva nu :) Det är mitt råd. Men du ska följa ditt hjärta, och magkänslan i alla lägen. Dem vet bäst.
Kram Susanne
Hej mandisen! Ser att alla som kommenterat har åsikter om att du inte ska plygga vidare.. Hm vet inte om jag håller med om att det inte är bra att börja plugga för tidigt. Precis som du är jag en riktig plugg-nörd! Att börja på universitetet betyder inte att man ska lägga ner allt annat i sitt liv, tvärtom ser jag bara fördelar med att börja universitetet tidigt(i mitt fall direkt efter student och en jorden-runt-resa!). Många är skeptiska till det men jag ser verkligen fram emot mina studier samt det roliga studentlivt här i Uppsala. Jag menar.. man vill ju inte känna sig som gamlingen i klassen eller på festen (skratt)... Det kommer kännas otroligt skönt när man står där med sin juristexamen! IN YOUR FACE kommer jag skrika till alla dem som sa att jag inte skulle börja plugga och som troligtvis sitter bakom kassan på ica ;-) om du vet vad du vill göra, go for it!
