MANDY' la nostra vita

Jag är som vi alla vet inte helt normal i alla lägen. Jag är en tänkare utan dess like och inatt då tanken var att jag skulle sova sedan ett par timmar tillbaka, ringde jag min pappa i ren förtvivlan och förvirring. Jag är en person som aldrig lämnar något åt slumpen, utan allt jag gör ska göras med passion och så nära perfekt det bara går att göras.

Det som tar upp mina tankar till dess maxgräns just nu är, som alltid förvisso, mina studier. När jag valt bana, vilket jag verkligen tror att jag redan gjort sedan några år tillbaka, ska jag vara bäst. Det finns liksom inget annat. Jag ska göra det med sådan passion, med sådan glädje, att det är svårt att göra det bättre. Correction. Det ska inte gå att göra det bättre.

Jag har alltid blivit pushad hemifrån till att vara bäst, på egentligen allt jag åtar mig. Men givetvis är det främst skolan som har högst prioritet och jag har alltid känt en stor längtan, men även press, till att nå min pappas förväntningar och göra honom stolt. Min kära mor är en sådan människa som mer eller mindre stöttar det mesta jag väljer att göra. Pappa är svårare. Han vet vad jag går för och låter mig ofta bli påmind om det.

Pappa har vidare ett yrke, som han själv dock inte kallar det, som jag beundrar mest på denna jord. Han har åstadkommit mer för sjuka barn och sjukhus, på ett personligt men även medicinskt plan, än kanske någon annan. Den stolthet jag känner för honom vill jag ska vara ömsesidig. Även om jag vet att den redan är det, har jag mycket kvar att bevisa. Jag vill bekräfta pappas stolthet.

Så, inatt, låg jag och funderade på om juridiken är rätt forum för mig. Kommer min intelligens, min kunskap, till sin rätt där. Eller ska jag kanske byta riktning till Handelshögskolan som inte är helt främmande i mina tankar. Jag har inte hur mycket betänketid som helst. Eller, tekniskt sett har jag det, men inte i min värld.

Alldeles för sent inatt, då jag dock visste att pappa självklart inte somnat, nattuggla som han är, ringde jag och han hörde direkt att något var på tok. Han besvarade mina frågor fåordigt, men med sådan klarhet, med sådan säkerhet och övertygelse att jag nog aldrig kommer tveka igen. Inte nog med den säkerhet jag nu återfått för juridiken, blev jag än en gång påmind om vilken jäkla fin relation jag har till mina föräldrar. De vet precis allt om mig. Detta på grund av att jag anförtror mig åt dem i precis alla lägen.

Det är månne inte lätt alla gånger att ha föräldrar som nästan är lika delaktiga i ens liv som man själv är. Men inatt kom jag åter underfund med att jag aldrig, aldrig, skulle vilja ändra på det.


Jag och pappa i Palma förra sommaren!