Respons
Jag har läst igenom era kommentarer om hur ni skulle beskriva min blogg flera gånger. Först och främst vill jag tacka alla er som tog er tiden att göra det och sedan vill jag framför allt tacka för de fantastiska ord jag fick från de flesta av er. Ni förstår nog inte hur mycket det värmer.
För er som undrar bad jag er om detta då jag med största sannolikhet kommer ha en liten informationsruta (som de flesta bloggar har) om min blogg på min nya design - och för mig känns det då mest rättvist samt även mest intressant för nya läsare, om den rutan helt och hållet är baserad på en eller flera läsares ordagranta citat om min blogg. Allt för att undvika att jag själv framhäver bloggen på ett sätt som kanhända inte stämmer överens med verkligheten.
Sedan vill jag även ta upp det här med bekräftelsesökande som visserligen endast 1 person av alla som kommenterade valde att beskriva min blogg med (dumt av mig att fokusera på det negativa, men detta vill jag verkligen bara förklara). Jag tror nämligen inte helt att personen som skrev denna kommentaren riktigt hade alla hästar i stallet då denne kommenterade.
Jag tror att jag talar för alla bloggare och bloggerskor då jag säger att vi alla är mer eller mindre bekräftelsesökande då vi väljer att lägga ut allt från våra tankar och åsikter till dagens outfits och egenplåtade bilder så att vem som helst kan se det. Jag menar, annars hade vi inte lagt ut det till allmän beskådan. Det vi vill ha är respons. Och det vi i de allra flesta fall vill ha är givetvis positiv respons. Vilket med andra ord innebär att vi söker bekräftelse på det vi delar med oss av. Annars kunde vi ju lika gärna föra dagbok och behålla allt för oss själva. Alltså är det en ren självklarhet att alla bloggar har en del av detta bekräftelsesökande, inte bara min. Och klarar man inte av det ska man nog helt enkelt hålla sig borta från bloggvärlden.
Men detta var lite out of topic. Jag ville mest bara tacka er som inte bara gjorde min dag, utan även fick mig att inse hur uppskattat det jag gör faktiskt är. Ni får inte vara rädda för att jag ska ta mig vatten över huvudet och få hybris för att ni ger mig, eller någon annan för den delen, komplimanger. Vi människor är i regel alldeles för självkritiska för det.
Men precis som en läsare skrev - och som jag blev så j*vla glad över när jag läste , för då vet jag att mitt budskap gått fram. Det är att jag av hela mitt hjärta vill se er lyckas. Om det så är gällande träning&hälsa, studier eller att följa era drömmar, så vill jag verkligen att ni ska lyckas med vad ni åtar er. När ni kommenterar att ni uppskattar den inspiration denna blogg ger känner jag verkligen att jag lyckats. För likväl som ni ger mig komplimanger, finns det inget bättre för mig än att kunna få bekräftat - och således kunna ge er komplimanger, över hur fantastiska ni är.
För er som undrar bad jag er om detta då jag med största sannolikhet kommer ha en liten informationsruta (som de flesta bloggar har) om min blogg på min nya design - och för mig känns det då mest rättvist samt även mest intressant för nya läsare, om den rutan helt och hållet är baserad på en eller flera läsares ordagranta citat om min blogg. Allt för att undvika att jag själv framhäver bloggen på ett sätt som kanhända inte stämmer överens med verkligheten.
Sedan vill jag även ta upp det här med bekräftelsesökande som visserligen endast 1 person av alla som kommenterade valde att beskriva min blogg med (dumt av mig att fokusera på det negativa, men detta vill jag verkligen bara förklara). Jag tror nämligen inte helt att personen som skrev denna kommentaren riktigt hade alla hästar i stallet då denne kommenterade.
Jag tror att jag talar för alla bloggare och bloggerskor då jag säger att vi alla är mer eller mindre bekräftelsesökande då vi väljer att lägga ut allt från våra tankar och åsikter till dagens outfits och egenplåtade bilder så att vem som helst kan se det. Jag menar, annars hade vi inte lagt ut det till allmän beskådan. Det vi vill ha är respons. Och det vi i de allra flesta fall vill ha är givetvis positiv respons. Vilket med andra ord innebär att vi söker bekräftelse på det vi delar med oss av. Annars kunde vi ju lika gärna föra dagbok och behålla allt för oss själva. Alltså är det en ren självklarhet att alla bloggar har en del av detta bekräftelsesökande, inte bara min. Och klarar man inte av det ska man nog helt enkelt hålla sig borta från bloggvärlden.
Men detta var lite out of topic. Jag ville mest bara tacka er som inte bara gjorde min dag, utan även fick mig att inse hur uppskattat det jag gör faktiskt är. Ni får inte vara rädda för att jag ska ta mig vatten över huvudet och få hybris för att ni ger mig, eller någon annan för den delen, komplimanger. Vi människor är i regel alldeles för självkritiska för det.
Men precis som en läsare skrev - och som jag blev så j*vla glad över när jag läste , för då vet jag att mitt budskap gått fram. Det är att jag av hela mitt hjärta vill se er lyckas. Om det så är gällande träning&hälsa, studier eller att följa era drömmar, så vill jag verkligen att ni ska lyckas med vad ni åtar er. När ni kommenterar att ni uppskattar den inspiration denna blogg ger känner jag verkligen att jag lyckats. För likväl som ni ger mig komplimanger, finns det inget bättre för mig än att kunna få bekräftat - och således kunna ge er komplimanger, över hur fantastiska ni är.
Summer of '10
Vi kan väl enas om att sommaren minst sagt börjar lida mot sitt slut. Jag har utan tvekan haft den bästa sommaren i mitt liv. Utomlands har jag varit precis hela tiden, med allt vad det innebär. Sol, bad, hög sommarvärme, långa sommarnätter, galna upptgåg, yacht-turer, kärlek och mycket, mycket mer. Här delar jag med mig av sommarens absoluta höjdpunkter. Alla resor avgick från min bas Milano som bara det gjorde sommaren oslagbar.
Först ut är Toscana där jag var 2 gånger i juni månad. En vän har sommarhus här så det blev mycket häng på stranden, god mat och framför allt avkoppling från Milanos hektiska vardag.
Under juni var det en himla massa castings att springa runt på. Allt var väldigt nytt, men väldigt roligt och lärorikt.
Jag gjorde det ofta i outfits likt denna.
Efter att jag lärt känna en väldigt intressant person på en casting, A, avlöstes det med picnics, utflykter till Como och andra mysiga aktiviteter.
Sedan var det dags för Milano Marittima, ca 3 timmars bilfärd från Milano till havet. Där lärde jag känna en kille, Diogo, som kom att betyda massor för mig under hela min återstående Milanovistelse. Vi festade, badade och åt fantastiskt gott.
Endast en vecka senare blev jag medbjuden av en riktig hunk till St Tropez och en resa som jag aldrig någonsin kommer glömma så länge jag lever. Lyx lyx lyx, paparazzis dagligen, prinsens hus, Nikki beach, egen betjänt, kock + chaufför, livvakter 24 timmar om dygnet, Vip Room, Kate Hudson och mycket annat..
Bara en dag efter att jag kom hem från St Tropez, kom mina föräldrar på 10 dagars besök. Det blev många besök vid vackra Comosjön och sedan spontanbokade vi även ett alldeles ljuvligt hotell vid ännu vackrare Gardasjön där vi badade, solade, åt fantastiskt god mat och shoppade.
Sedan bara 3 dagar senare bar det av till gudomligt vackra Sardinien 2 veckor. En resa som inte direkt blev min favoritresa, av många olika anledningar, men trots det fanns det absolut många höjdpunkter från denna paradisö.
(Visserligen inte en av höjdpunkterna, men såhär sov jag på den 12-timmar långa färjan. Aldrig igen!)
Efter Sardinien åkte jag hem till Milano och vände nästan på direkten. 3 dagar av min favoritstad, sedan åkte jag till Timisoara 8 dagar, där en viss baby väntade. Sommarens höjdpunkt. Världens mest perfekta vecka, på alla sätt och vis.
Den 26e augusti landade jag sedan på svensk mark, efter ett halvår utomlands. Stockholm befinner jag mig nu i en dryg månad cirka, sedan är det dags för mig att flytta utomlands igen. Tills dess njuter jag av Stockholm, och mina underbara minnen från en perfekt sommar - innehållande precis allt man kan önska sig.
Först ut är Toscana där jag var 2 gånger i juni månad. En vän har sommarhus här så det blev mycket häng på stranden, god mat och framför allt avkoppling från Milanos hektiska vardag.
Under juni var det en himla massa castings att springa runt på. Allt var väldigt nytt, men väldigt roligt och lärorikt.
Jag gjorde det ofta i outfits likt denna.
Efter att jag lärt känna en väldigt intressant person på en casting, A, avlöstes det med picnics, utflykter till Como och andra mysiga aktiviteter.
Sedan var det dags för Milano Marittima, ca 3 timmars bilfärd från Milano till havet. Där lärde jag känna en kille, Diogo, som kom att betyda massor för mig under hela min återstående Milanovistelse. Vi festade, badade och åt fantastiskt gott.
Endast en vecka senare blev jag medbjuden av en riktig hunk till St Tropez och en resa som jag aldrig någonsin kommer glömma så länge jag lever. Lyx lyx lyx, paparazzis dagligen, prinsens hus, Nikki beach, egen betjänt, kock + chaufför, livvakter 24 timmar om dygnet, Vip Room, Kate Hudson och mycket annat..
Bara en dag efter att jag kom hem från St Tropez, kom mina föräldrar på 10 dagars besök. Det blev många besök vid vackra Comosjön och sedan spontanbokade vi även ett alldeles ljuvligt hotell vid ännu vackrare Gardasjön där vi badade, solade, åt fantastiskt god mat och shoppade.
Sedan bara 3 dagar senare bar det av till gudomligt vackra Sardinien 2 veckor. En resa som inte direkt blev min favoritresa, av många olika anledningar, men trots det fanns det absolut många höjdpunkter från denna paradisö.
(Visserligen inte en av höjdpunkterna, men såhär sov jag på den 12-timmar långa färjan. Aldrig igen!)
Efter Sardinien åkte jag hem till Milano och vände nästan på direkten. 3 dagar av min favoritstad, sedan åkte jag till Timisoara 8 dagar, där en viss baby väntade. Sommarens höjdpunkt. Världens mest perfekta vecka, på alla sätt och vis.
Den 26e augusti landade jag sedan på svensk mark, efter ett halvår utomlands. Stockholm befinner jag mig nu i en dryg månad cirka, sedan är det dags för mig att flytta utomlands igen. Tills dess njuter jag av Stockholm, och mina underbara minnen från en perfekt sommar - innehållande precis allt man kan önska sig.
Ett inlägg till er som befinner sig i samma sits som mig..
Just den där låten sätts på och hela kroppen bara vrider sig av smärtan som nu genomsyrar precis hela kroppen. Varenda centimeter av kroppen tycks vridas ett varv av allt som påminner om honom. Låten som egentligen inte alls behöver ha någon relevant eller specifik koppling till honom; ofta handlar det bara om att de gånger man hörde den tillsammans fanns den där känslan där. Just den där känslan som ingen annan får dig att känna. I alla fall inte nu, idag.
Jag hatar att sakna. Jag är sämst på det då mitt tålamod = 0. Alltid. Jag kan inte gå runt och inte veta när jag får känna just den där känslan igen. När jag får ligga i just den där famnen igen. När jag får bli överöst av just de där pussarna över hela mig. När just de där ögonen tittar på mig, bara mig.
Jag hatar att behöva bry mig om ifall jag skrivit Jag saknar dig en gång för mycket, eller kanske två. Jag hatar att tanken därpå alltid ska begränsa mig. Han kan få vem han vill, tagga ner lite Amanda. Vafan. Jag hatar att jag ska vara så spontan och impulsiv att jag måste spika fast mig själv i sängkanten för att inte ta första bästa flyg.
Mest av allt hatar jag att man faktiskt bryr sig. Att man genom att tycka om så förbaskat mycket, ger någon annan makten över sitt välbefinnande. Svårt att må bra om han med stort H inte hört av sig, jävligt lätt att må bra om han å andra sidan gjort det. Tvi!
Men fyfan vad jag älskar det här pirret i magen. Pirret i magen som kommer då mobilen plingar och hans namn syns på displayen. Pirret i magen innan man äntligen får ses. Då man får slänga sig i varandras armar, andas in doften som gör en galen och hjärtat tycks slå rekordsnabbt.
Distansrelationer är sannerligen inte lätta. Att verkligen känna att man lever i dessa är ytterst karaktäristiskt. Men är det inte vad livet handlar om? Att leva.. och att känna.
Jag hatar att sakna. Jag är sämst på det då mitt tålamod = 0. Alltid. Jag kan inte gå runt och inte veta när jag får känna just den där känslan igen. När jag får ligga i just den där famnen igen. När jag får bli överöst av just de där pussarna över hela mig. När just de där ögonen tittar på mig, bara mig.
Jag hatar att behöva bry mig om ifall jag skrivit Jag saknar dig en gång för mycket, eller kanske två. Jag hatar att tanken därpå alltid ska begränsa mig. Han kan få vem han vill, tagga ner lite Amanda. Vafan. Jag hatar att jag ska vara så spontan och impulsiv att jag måste spika fast mig själv i sängkanten för att inte ta första bästa flyg.
Mest av allt hatar jag att man faktiskt bryr sig. Att man genom att tycka om så förbaskat mycket, ger någon annan makten över sitt välbefinnande. Svårt att må bra om han med stort H inte hört av sig, jävligt lätt att må bra om han å andra sidan gjort det. Tvi!
Men fyfan vad jag älskar det här pirret i magen. Pirret i magen som kommer då mobilen plingar och hans namn syns på displayen. Pirret i magen innan man äntligen får ses. Då man får slänga sig i varandras armar, andas in doften som gör en galen och hjärtat tycks slå rekordsnabbt.
Distansrelationer är sannerligen inte lätta. Att verkligen känna att man lever i dessa är ytterst karaktäristiskt. Men är det inte vad livet handlar om? Att leva.. och att känna.
Ingenting är omöjligt
Jag har en egenskap som jag är mer stolt över än många andra jag besitter. En egenskap som jag visserligen ibland får lida rejält för att jag har, men så mycket som den också ger mig är det alltid värt det. Nämligen att jag i alla lägen resonerar att ingenting är omöjligt. Det spelar ingen roll vad det gäller utan för mig finns det inga begränsningar om man verkligen vill något. Då går det! Envishet är en annan synonym för det och att aldrig ge upp.
Ett simpelt exempel på detta är distansförhållanden. Jag har haft ett par sådana och ser egentligen inga konstigheter med dem så länge man verkligen vill få dem att fungera. Då går det! Ett ord jag hatar mer än något annat är realism. Jag är sällan realistisk. Även om jag har den egenskapen någonstans, väljer jag ytterst sällan att lyssna på den just för att den begränsar oss något otroligt och i många fall till och med förhindrar denna egenskap oss från att faktiskt uppleva lycka.
Varför skriver jag då detta? Jo för att ni är många som tycker om den här bloggen just för att jag oftast är väldigt positiv och optimistisk som person. Jag ser möjligheterna. Ni är även många som frågar hur jag alltid kan vara så positiv och hur jag alltid kan se möjligheterna. Varför gör jag det? Jo, just för att jag helt automatiskt lever efter, enligt mig, visdomsorden att ingenting är omöjligt. Jag kan knappt minnas när jag senast fick den där magsparken där det enda alternativet är att lägga ner och gå vidare.
Vi människor är så förbaskat duktiga på att just lägga ner vid minsta lilla motgång. Nästan som om det vore skamligt att fortsätta kämpa då man får lite motvind. Jag hatar att det ska vara så. Fattar ni hur mycket man går miste om varje gång man lägger ner och byter fokusinriktning bara för att det inte går som smort hela tiden. Det gäller förhållanden, arbetslivet, drömmar.. ja det mesta.
Jag vill verkligen uppmana er till att försöka tänka om. Tack vare att jag har denna starka, starka syn på livet om att allt går bara man vill har jag redan nu uppfyllt flera av mitt livs största drömmar som jag vet att många aldrig någonsin trodde skulle bli verklighet. Jag har fått ta del av relationer som i många fall bara skulle ha blivit en kortlivad småsak som jag borde lägga ner, till att faktiskt satsa på dem och få ut mer av dem än många någonsin skulle kunna tro. Det är som att jag kramar ur varje liten, liten vätskedroppe ur en blöt svamp och jag kastar inte svampen förrän den är snustorr. För det är så ofta som man bara behöver låta svampen vila lite innan man kan krama ur en större mängd vätska än man någonsin kunnat ana befann sig där inne.
Mycket lustig metafor men kanske förstår ni lite av vad jag försöker förklara. Försök alltid hålla i åtanke att vad du än försöker göra är det alltid någon annan som redan har klarat just det du försöker åta dig. Det är med andra ord ingen omöjlighet. Det finns med andra ord ingen anledning till att du ska tänka att du inte kommer att klara det på grund av att det du vill göra skulle vara verklighetsfrämmande. Det handlar så ofta om att vi människor själva gör det till en omöjlighet. Vi måste börja se möjligheterna, det är vad livet handlar om.
Ett simpelt exempel på detta är distansförhållanden. Jag har haft ett par sådana och ser egentligen inga konstigheter med dem så länge man verkligen vill få dem att fungera. Då går det! Ett ord jag hatar mer än något annat är realism. Jag är sällan realistisk. Även om jag har den egenskapen någonstans, väljer jag ytterst sällan att lyssna på den just för att den begränsar oss något otroligt och i många fall till och med förhindrar denna egenskap oss från att faktiskt uppleva lycka.
Varför skriver jag då detta? Jo för att ni är många som tycker om den här bloggen just för att jag oftast är väldigt positiv och optimistisk som person. Jag ser möjligheterna. Ni är även många som frågar hur jag alltid kan vara så positiv och hur jag alltid kan se möjligheterna. Varför gör jag det? Jo, just för att jag helt automatiskt lever efter, enligt mig, visdomsorden att ingenting är omöjligt. Jag kan knappt minnas när jag senast fick den där magsparken där det enda alternativet är att lägga ner och gå vidare.
Vi människor är så förbaskat duktiga på att just lägga ner vid minsta lilla motgång. Nästan som om det vore skamligt att fortsätta kämpa då man får lite motvind. Jag hatar att det ska vara så. Fattar ni hur mycket man går miste om varje gång man lägger ner och byter fokusinriktning bara för att det inte går som smort hela tiden. Det gäller förhållanden, arbetslivet, drömmar.. ja det mesta.
Jag vill verkligen uppmana er till att försöka tänka om. Tack vare att jag har denna starka, starka syn på livet om att allt går bara man vill har jag redan nu uppfyllt flera av mitt livs största drömmar som jag vet att många aldrig någonsin trodde skulle bli verklighet. Jag har fått ta del av relationer som i många fall bara skulle ha blivit en kortlivad småsak som jag borde lägga ner, till att faktiskt satsa på dem och få ut mer av dem än många någonsin skulle kunna tro. Det är som att jag kramar ur varje liten, liten vätskedroppe ur en blöt svamp och jag kastar inte svampen förrän den är snustorr. För det är så ofta som man bara behöver låta svampen vila lite innan man kan krama ur en större mängd vätska än man någonsin kunnat ana befann sig där inne.
Mycket lustig metafor men kanske förstår ni lite av vad jag försöker förklara. Försök alltid hålla i åtanke att vad du än försöker göra är det alltid någon annan som redan har klarat just det du försöker åta dig. Det är med andra ord ingen omöjlighet. Det finns med andra ord ingen anledning till att du ska tänka att du inte kommer att klara det på grund av att det du vill göra skulle vara verklighetsfrämmande. Det handlar så ofta om att vi människor själva gör det till en omöjlighet. Vi måste börja se möjligheterna, det är vad livet handlar om.
Kvinnor är som viner..
Något som slagit mig sedan jag kom till Milano är att killarna här generellt söker bland en annan "kategori" kvinnor än svenska killar. Hemma är ju yngre desto bättre snarare en regel än ett undantag. Killarna blir bara äldre, medan deras flickvänner blir allt yngre.
Här i Milano har jag märkt att detta fenomen inte är speciellt vanligt förekommande alls. Snarare tvärtom. Det gäller då inte bara italienare främst utan likväl de modeller jag träffar här (vanligen från länder i öst, Brasilien samt även en del från Italien).
I början kunde jag inleda diskussion efter diskussion med en ståndpunkt att jag inte riktigt förstod charmen av att jaga en bra bit äldre kvinna, när man lika gärna kan få en fräsch "tight" (jag tror faktiskt att det bara är vi svenskar som använder detta ganska larviga ord så kontinuerligt) tonåring om ni ursäktar mitt ordval.
Idag skäms jag nästan över mitt sätt att resonera. På gymmet idag nådde kanhända mitt uppvaknande i denna fråga sitt klimax då jag såg en medelålders kvinna i omklädningsrummet som besatt en självsäkerhet, sexighet, kvinnlighet och förmodligen erfarenhet som man omöjligt kan finna hos en 19-årig tjej. Hon fick mig att tänka på min egen mamma som jag tveklöst tycker är den vackraste och sexigaste kvinna på denna jord.
Sakta men säkert börjar jag förstå varför killar i alla åldrar söker sig uppåt i åldrarna. I can't blame them anymore.
Denna fråga är givetvis inte dock så simpel. Jag är nämligen medveten om att det finns killar som snarare söker kvinnors framgångar och rent av pengar, än den skönhet och erfarenhet de besitter. Dessa killar är enligt mig inne på fel spår i livet och kommer förhoppningsvis dra lärdom från den kvinna de till en början rentav utnyttjar.
Hur som helst, tillbaka till den positiva sidan av detta fenomen.
Denna utsuddning av ålder är någonting som jag tycker är ett fantastiskt stort steg för mänskligheten. Åldersnoja bör bli ett minne blott för världens kvinnor. En riktig kvinna som gått den enda sanna vägen till att kunna utstråla riktig, genuin livserfarenhet - nämligen vägen där man lever och vågar bli äldre, besitter en karisma som ingen kan ta ifrån henne eller ens försöka konkurrera ut, hur fast rumpa eller rynkfritt ansikte man än kan tänkas ha.
Här i Milano har jag märkt att detta fenomen inte är speciellt vanligt förekommande alls. Snarare tvärtom. Det gäller då inte bara italienare främst utan likväl de modeller jag träffar här (vanligen från länder i öst, Brasilien samt även en del från Italien).
I början kunde jag inleda diskussion efter diskussion med en ståndpunkt att jag inte riktigt förstod charmen av att jaga en bra bit äldre kvinna, när man lika gärna kan få en fräsch "tight" (jag tror faktiskt att det bara är vi svenskar som använder detta ganska larviga ord så kontinuerligt) tonåring om ni ursäktar mitt ordval.
Idag skäms jag nästan över mitt sätt att resonera. På gymmet idag nådde kanhända mitt uppvaknande i denna fråga sitt klimax då jag såg en medelålders kvinna i omklädningsrummet som besatt en självsäkerhet, sexighet, kvinnlighet och förmodligen erfarenhet som man omöjligt kan finna hos en 19-årig tjej. Hon fick mig att tänka på min egen mamma som jag tveklöst tycker är den vackraste och sexigaste kvinna på denna jord.
Sakta men säkert börjar jag förstå varför killar i alla åldrar söker sig uppåt i åldrarna. I can't blame them anymore.
Denna fråga är givetvis inte dock så simpel. Jag är nämligen medveten om att det finns killar som snarare söker kvinnors framgångar och rent av pengar, än den skönhet och erfarenhet de besitter. Dessa killar är enligt mig inne på fel spår i livet och kommer förhoppningsvis dra lärdom från den kvinna de till en början rentav utnyttjar.
Hur som helst, tillbaka till den positiva sidan av detta fenomen.
Denna utsuddning av ålder är någonting som jag tycker är ett fantastiskt stort steg för mänskligheten. Åldersnoja bör bli ett minne blott för världens kvinnor. En riktig kvinna som gått den enda sanna vägen till att kunna utstråla riktig, genuin livserfarenhet - nämligen vägen där man lever och vågar bli äldre, besitter en karisma som ingen kan ta ifrån henne eller ens försöka konkurrera ut, hur fast rumpa eller rynkfritt ansikte man än kan tänkas ha.
Ensam är inte alltid stark.
Jag ska alldeles strax kila iväg på dagens castings. Lyckligtvis börjar de sent idag. Det behövdes! Jag går dock omkring med ett tomrum inom mig idag.. och har egentligen gjort en tid nu, men det är så mycket som händer hela tiden så man hinner aldrig riktigt känna efter.
Men sanningen är att jag känner mig ensam. Jag är van vid att omges av familj och väldigt mycket vänner och här just nu har jag ingen som jag verkligen står nära. De har alla åkt hem. Visst känner jag mig starkare än någonsin ensam och givetvis har jag vänner här nere som skulle komma hit på 2 röda om jag ringde. Men jag saknar Sverige.
De rosa molnen börjar försvinna och även Milano börjar bli som alla andra dödliga städer. Jag tröttnar på klubbarna, jag tröttnar på människorna och jag längtar efter alla som befinner sig för långt ifrån mig. Det enda jag inte tröttnar på, och som verkligen håller mig kvar här med ett leende - trots allt ovanstående, är det jag ägnar min tid åt just nu. Det jag drömt om.
Men jag vill inte uppleva detta ensam. Mer än någonsin uppskattar jag med andra ord er delaktighet. Ni blir ett sällskap för mig här borta. Ett sällskap som är ovärderligt.
Att åka ensam till Milano har i flera avseenden varit en piece of cake och det roligaste jag varit med om. Men de dagar då man stannar upp och tänker, och vidare kommer till insikt om att alla man håller kärt befinner sig flera länder bort, är skrämmande.
Ensam är inte alltid stark, även om det är vad jag intalar mig just nu. .
Men sanningen är att jag känner mig ensam. Jag är van vid att omges av familj och väldigt mycket vänner och här just nu har jag ingen som jag verkligen står nära. De har alla åkt hem. Visst känner jag mig starkare än någonsin ensam och givetvis har jag vänner här nere som skulle komma hit på 2 röda om jag ringde. Men jag saknar Sverige.
De rosa molnen börjar försvinna och även Milano börjar bli som alla andra dödliga städer. Jag tröttnar på klubbarna, jag tröttnar på människorna och jag längtar efter alla som befinner sig för långt ifrån mig. Det enda jag inte tröttnar på, och som verkligen håller mig kvar här med ett leende - trots allt ovanstående, är det jag ägnar min tid åt just nu. Det jag drömt om.
Men jag vill inte uppleva detta ensam. Mer än någonsin uppskattar jag med andra ord er delaktighet. Ni blir ett sällskap för mig här borta. Ett sällskap som är ovärderligt.
Att åka ensam till Milano har i flera avseenden varit en piece of cake och det roligaste jag varit med om. Men de dagar då man stannar upp och tänker, och vidare kommer till insikt om att alla man håller kärt befinner sig flera länder bort, är skrämmande.
Ensam är inte alltid stark, även om det är vad jag intalar mig just nu. .
Det här med att ta det säkra före det osäkra.
Jag ska nu avslöja en hemlighet för er.
Med tiden blir jag mer och mer rädd för att en dag gå in i ett förhållande. Även om det inte var länge sedan som jag, förvisso rätt halvhjärtat, klagade inför mina vänner för att jag fick en impuls att det är dags för en karl i mitt liv igen (haha), så ser jag på förhållanden på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde förut.
Jag kan inte påstå att det är mina egna erfarenheter som påverkat denna tillsynes negativa utveckling av mina tankar gällande förhållanden. Kanhända är det allt man ser och hör runt omkring sig, dagligen, som etsat sig fast i mitt huvud. Evig trohet existerar inte. Frestelserna är för många, helt enkelt för lätt-tillgängliga.
Jag är rädd för att falla för en person, för hans sätt att se på mig, för hans sätt att prata med mig, för hans sätt att behandla mig som den finaste skatt i världen, för hans sätt att visa att han aldrig vill släppa mig.. för att sedan tvingas uppleva den dag då ingetdera existerar längre. Den person jag föll för finns inte. Likt en bortgången människa finns han inte kvar. Och jag kan inte styra någonting.
Det är inte likt mig att ta det säkra före det osäkra. Det är heller inte likt att überpositiva jag tänker likt en pessimist, bokstavligt talat. Jag är även av det slaget att jag hellre lever mitt liv lyckligt här och nu, än att tänka på morgondagen (som i det här fallet med andra ord på kärleksfronten kan bli rätt dyster), för den kan man aldrig veta att man med säkerhet ens kommer få uppleva. Men det jag mot min vilja redan tror så starkt på, blir liksom bekräftat mer och mer för varje svin någon i min närhet träffar. Eller för varje svin man dagligen tvingas ta del av, på alla olika sätt.
Nej, i dagsläget är jag jävligt glad över att jag inte har någon som helst längtan till eller behov av ett förhållande och en annan person att ta hänsyn till. Förutom allt som händer mig och mitt liv nu så vill jag endast ha mina vänner och min familj att tänka på nu. För de kommer inte vakna upp en vacker dag och säga att de inte älskar mig längre.
Med tiden blir jag mer och mer rädd för att en dag gå in i ett förhållande. Även om det inte var länge sedan som jag, förvisso rätt halvhjärtat, klagade inför mina vänner för att jag fick en impuls att det är dags för en karl i mitt liv igen (haha), så ser jag på förhållanden på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde förut.
Jag kan inte påstå att det är mina egna erfarenheter som påverkat denna tillsynes negativa utveckling av mina tankar gällande förhållanden. Kanhända är det allt man ser och hör runt omkring sig, dagligen, som etsat sig fast i mitt huvud. Evig trohet existerar inte. Frestelserna är för många, helt enkelt för lätt-tillgängliga.
Jag är rädd för att falla för en person, för hans sätt att se på mig, för hans sätt att prata med mig, för hans sätt att behandla mig som den finaste skatt i världen, för hans sätt att visa att han aldrig vill släppa mig.. för att sedan tvingas uppleva den dag då ingetdera existerar längre. Den person jag föll för finns inte. Likt en bortgången människa finns han inte kvar. Och jag kan inte styra någonting.
Det är inte likt mig att ta det säkra före det osäkra. Det är heller inte likt att überpositiva jag tänker likt en pessimist, bokstavligt talat. Jag är även av det slaget att jag hellre lever mitt liv lyckligt här och nu, än att tänka på morgondagen (som i det här fallet med andra ord på kärleksfronten kan bli rätt dyster), för den kan man aldrig veta att man med säkerhet ens kommer få uppleva. Men det jag mot min vilja redan tror så starkt på, blir liksom bekräftat mer och mer för varje svin någon i min närhet träffar. Eller för varje svin man dagligen tvingas ta del av, på alla olika sätt.
Nej, i dagsläget är jag jävligt glad över att jag inte har någon som helst längtan till eller behov av ett förhållande och en annan person att ta hänsyn till. Förutom allt som händer mig och mitt liv nu så vill jag endast ha mina vänner och min familj att tänka på nu. För de kommer inte vakna upp en vacker dag och säga att de inte älskar mig längre.
Många frågor, fåordiga svar
Jag är som vi alla vet inte helt normal i alla lägen. Jag är en tänkare utan dess like och inatt då tanken var att jag skulle sova sedan ett par timmar tillbaka, ringde jag min pappa i ren förtvivlan och förvirring. Jag är en person som aldrig lämnar något åt slumpen, utan allt jag gör ska göras med passion och så nära perfekt det bara går att göras.
Det som tar upp mina tankar till dess maxgräns just nu är, som alltid förvisso, mina studier. När jag valt bana, vilket jag verkligen tror att jag redan gjort sedan några år tillbaka, ska jag vara bäst. Det finns liksom inget annat. Jag ska göra det med sådan passion, med sådan glädje, att det är svårt att göra det bättre. Correction. Det ska inte gå att göra det bättre.
Jag har alltid blivit pushad hemifrån till att vara bäst, på egentligen allt jag åtar mig. Men givetvis är det främst skolan som har högst prioritet och jag har alltid känt en stor längtan, men även press, till att nå min pappas förväntningar och göra honom stolt. Min kära mor är en sådan människa som mer eller mindre stöttar det mesta jag väljer att göra. Pappa är svårare. Han vet vad jag går för och låter mig ofta bli påmind om det.
Pappa har vidare ett yrke, som han själv dock inte kallar det, som jag beundrar mest på denna jord. Han har åstadkommit mer för sjuka barn och sjukhus, på ett personligt men även medicinskt plan, än kanske någon annan. Den stolthet jag känner för honom vill jag ska vara ömsesidig. Även om jag vet att den redan är det, har jag mycket kvar att bevisa. Jag vill bekräfta pappas stolthet.
Så, inatt, låg jag och funderade på om juridiken är rätt forum för mig. Kommer min intelligens, min kunskap, till sin rätt där. Eller ska jag kanske byta riktning till Handelshögskolan som inte är helt främmande i mina tankar. Jag har inte hur mycket betänketid som helst. Eller, tekniskt sett har jag det, men inte i min värld.
Alldeles för sent inatt, då jag dock visste att pappa självklart inte somnat, nattuggla som han är, ringde jag och han hörde direkt att något var på tok. Han besvarade mina frågor fåordigt, men med sådan klarhet, med sådan säkerhet och övertygelse att jag nog aldrig kommer tveka igen. Inte nog med den säkerhet jag nu återfått för juridiken, blev jag än en gång påmind om vilken jäkla fin relation jag har till mina föräldrar. De vet precis allt om mig. Detta på grund av att jag anförtror mig åt dem i precis alla lägen.
Det är månne inte lätt alla gånger att ha föräldrar som nästan är lika delaktiga i ens liv som man själv är. Men inatt kom jag åter underfund med att jag aldrig, aldrig, skulle vilja ändra på det.
Jag och pappa i Palma förra sommaren!
Det som tar upp mina tankar till dess maxgräns just nu är, som alltid förvisso, mina studier. När jag valt bana, vilket jag verkligen tror att jag redan gjort sedan några år tillbaka, ska jag vara bäst. Det finns liksom inget annat. Jag ska göra det med sådan passion, med sådan glädje, att det är svårt att göra det bättre. Correction. Det ska inte gå att göra det bättre.
Jag har alltid blivit pushad hemifrån till att vara bäst, på egentligen allt jag åtar mig. Men givetvis är det främst skolan som har högst prioritet och jag har alltid känt en stor längtan, men även press, till att nå min pappas förväntningar och göra honom stolt. Min kära mor är en sådan människa som mer eller mindre stöttar det mesta jag väljer att göra. Pappa är svårare. Han vet vad jag går för och låter mig ofta bli påmind om det.
Pappa har vidare ett yrke, som han själv dock inte kallar det, som jag beundrar mest på denna jord. Han har åstadkommit mer för sjuka barn och sjukhus, på ett personligt men även medicinskt plan, än kanske någon annan. Den stolthet jag känner för honom vill jag ska vara ömsesidig. Även om jag vet att den redan är det, har jag mycket kvar att bevisa. Jag vill bekräfta pappas stolthet.
Så, inatt, låg jag och funderade på om juridiken är rätt forum för mig. Kommer min intelligens, min kunskap, till sin rätt där. Eller ska jag kanske byta riktning till Handelshögskolan som inte är helt främmande i mina tankar. Jag har inte hur mycket betänketid som helst. Eller, tekniskt sett har jag det, men inte i min värld.
Alldeles för sent inatt, då jag dock visste att pappa självklart inte somnat, nattuggla som han är, ringde jag och han hörde direkt att något var på tok. Han besvarade mina frågor fåordigt, men med sådan klarhet, med sådan säkerhet och övertygelse att jag nog aldrig kommer tveka igen. Inte nog med den säkerhet jag nu återfått för juridiken, blev jag än en gång påmind om vilken jäkla fin relation jag har till mina föräldrar. De vet precis allt om mig. Detta på grund av att jag anförtror mig åt dem i precis alla lägen.
Det är månne inte lätt alla gånger att ha föräldrar som nästan är lika delaktiga i ens liv som man själv är. Men inatt kom jag åter underfund med att jag aldrig, aldrig, skulle vilja ändra på det.
Jag och pappa i Palma förra sommaren!
Keep dreaming
Klockan tickade precis till 19.00. Jag gör inte mer än att ligga i sängen. Blicken flackar mellan dataskärmen och taket. Jag bytte just ut den hårda skrivbordsstolen till sängen. Sängen med det rutiga överkastet som kommit att symbolisera mycket mer än det kanhända borde. Ur högtalarna strömmar Backstreet boys Quit playing games with my heart. Känner mig som 14 igen.
Då jag stod på pojkbandens konserter, så långt fram att kroppen fick mönster av det hårda gallret som för varje tryck bakifrån stötte längre och längre in i den unga barnahuden. Smärta. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag kände den inte. Min dröm om att se mina idoler live hade gått i uppfyllelse.
Genom livets gång kommer vi alltid att ha drömmar. Stora som små. Vissa kommer alltid kännas väldigt avlägsna, medan vissa nästan går att ta på. Det viktiga, det vi inte får glömma, är innebörden av att alltid fortsätta drömma. Fortsätta längta. För det är våra drömmar, vår längtan, som får oss att gå upp på morgonen. Som får oss att prestera, att hela tiden försöka överträffa oss själva. Vad det än gäller, så är det vår morot till att ta oss framåt. Till att praktiskt taget fortsätta leva.
En vän här nere frågade mig en gång om jag skulle föredra att ha obegränsat med pengar, men inte veta vad jag skulle göra med dem. Eller inga pengar alls, men veta precis vad jag skulle göra med pengarna om jag haft dem. Vad tror ni jag svarade? Svaret för mig är självklart. Det sistnämnda.
Att alltid ha något att sträva efter, en längtan efter något som får det att kittla i magen, gör livet så mycket mer meningsfullt. Det spelar egentligen ingen roll när, eller ens om, du når dina drömmars mål. Så länge du håller hoppet uppe genom resans gång, och ser till att ta tillvara på de medgångar du möter längs vägen - och likväl de lärdomar du får, har dina drömmar givit dig den kanske bästa framgången och lyckan av dem alla. Att du aldrig slutade kämpa.
Då jag stod på pojkbandens konserter, så långt fram att kroppen fick mönster av det hårda gallret som för varje tryck bakifrån stötte längre och längre in i den unga barnahuden. Smärta. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag kände den inte. Min dröm om att se mina idoler live hade gått i uppfyllelse.
Genom livets gång kommer vi alltid att ha drömmar. Stora som små. Vissa kommer alltid kännas väldigt avlägsna, medan vissa nästan går att ta på. Det viktiga, det vi inte får glömma, är innebörden av att alltid fortsätta drömma. Fortsätta längta. För det är våra drömmar, vår längtan, som får oss att gå upp på morgonen. Som får oss att prestera, att hela tiden försöka överträffa oss själva. Vad det än gäller, så är det vår morot till att ta oss framåt. Till att praktiskt taget fortsätta leva.
En vän här nere frågade mig en gång om jag skulle föredra att ha obegränsat med pengar, men inte veta vad jag skulle göra med dem. Eller inga pengar alls, men veta precis vad jag skulle göra med pengarna om jag haft dem. Vad tror ni jag svarade? Svaret för mig är självklart. Det sistnämnda.
Att alltid ha något att sträva efter, en längtan efter något som får det att kittla i magen, gör livet så mycket mer meningsfullt. Det spelar egentligen ingen roll när, eller ens om, du når dina drömmars mål. Så länge du håller hoppet uppe genom resans gång, och ser till att ta tillvara på de medgångar du möter längs vägen - och likväl de lärdomar du får, har dina drömmar givit dig den kanske bästa framgången och lyckan av dem alla. Att du aldrig slutade kämpa.
Gör om, gör rätt!
Banala problem i vår vardag som ur en utomståendes ögon kan verka minimala, men för oss som upplever dessa känns livsavgörande - med en gnutta överdrift, tvingas vi gå igenom varesig man vill det eller ej kontinuerligt under vår livstid.
Men problemsituationer vi sätter oss i gång på gång, trots att man är fullt medveten om att man suttit i exakt samma båt förut, får min frustration att nå oanade höjder. Lär jag mig aldrig? Hur många gånger ska man behöva säga den meningen till sig själv innan man faktiskt lär sig? Men positiv jäkel som jag är, alltid ska jag i alla möjliga situationer se saker och ting från den ljusaste sidan av dem alla, kom jag ikväll underfund med något väldigt skönt såhär i min ensamhet.
Det positiva med de misstag man begår om igen och de problemsituationer man således satt sig i, för i alla fall minst andra gången, för med sig ett agerande av en klapp på axeln och de lugnande orden att det snart blir bättre - från oss själva! Meningen som våra nära och kära försöker med varje gång man av någon anledning känner sig nere, men som alltid känns lika långt borta. Men just i dessa fall, vet man ju faktiskt att det snart blir bättre. För man har ju klarat sig igenom dessa ångestblandade känslor förut.
Så, nästa gång vi når frustrationens klimax för att vi oturligt nog lyckats sätta oss i en jobbig situation vi redan suttit i en gång för mycket i livet, ska vi se det från den ljusa sidan och tänka att vi kommit ur skiten förut - och kan således göra det igen. Det enda vi behöver minnas är hur vi lyckades ställa oss upp förra gången, och vilka varningsklockor vi ska lyssna på i framtiden.
Är det något jag har lärt mig under min vistelse här i Milano so far, är det att det inte finns något som vi lär oss så bra av som våra egna misstag och fel. Och det, mina vänner, gäller inte bara i skolan.
Och gäst ikväll är jesus Han har kickat heroin
Jag känner på mig att jag kommer gråta mig till sömns inatt. Det här är den första kvällen på mycket länge som jag inte har några planer alls för kvällen. Jag har inte ens något plugg som jag måste ta itu med. Det skrämmer mig att jag inte klarar av det. Att bara vara. Jag och mina tankar. Trots att jag har Dafne här i rummet bredvid och en mobil som piper med jämna mellanrum känner jag mig ensammast i världen ikväll.
Man kommer onekligen underfund med mycket boendes ensam i ett nytt, främmande land. Men något som jag verkligen insett är hur singellivet inte tilltalar mig för fem öre. Allt flirtande, alla gratis drinkar och komplimanger är så fruktansvärt betydelselöst. Man får uppskattning för något så ytligt, något så banalt. Allt av personer som ofta inte ens vet vad du heter. Desperation. Människor som flyr in mellan nattklubbarnas fyra väggar för att för några timmar glömma bort hur ensamma de egentligen är. Hur gärna de skulle vilja ha någon att faktiskt dela livet med. Om så bara för några veckor, några timmar.
Jag har kommit underfund med hur viktigt det är att alltid, varenda dag, jobba för en sund relation till såväl vänner som familj. För det finns ingen som kan få dig att känna dig så värdefull igen, så dyrbar, som efter en utekväll där du blivit bjuden på precis allt - varesig du ville det eller ej, får skjuts hem som du så naivt tror sker av välvilja, varpå killen du precis fått skjuts av slänger sig över dig och försöker kyssa dig våldsamt. Det var alltså inte av välvilja du fick skjuts hem, utan för att förväntningar fanns på att han skulle få något tillbaka.
Eller som den dagen man tog på sig den där klänningen som egentligen var lite för kort, men man kunde ju alltid se minst 3 tjejer på en och samma utekväll i Stockholm ha valt att klä sig i just denna. Då måste du ju kunna ha den även här? Så fel man kan ha. Du tas på, du förnedras, kladdiga och blöta kyssar träffar motvilligt din hy som nu förvandlas till smuts, du kläs av med blicken och framför allt försvinner lite av din värdighet för varje ny man som låter dig veta att han fått ett nytt runkobjekt för natten. För det är såklart det enda de kan få. De svinen.
Jag saknar att ha någon i mitt liv som ber mig att ta på mig mer kläder, istället för att ta av mig. Som vill hålla mig i handen, mer än någon annanstans. Någon som ber mig vara osminkad, istället för att dölja vem jag är med smink. Någon som faktiskt lyssnar på vad jag har att säga, och inte underskattar mig. Jag saknar någon som drar ner min klänning, istället för att dra upp den. Framför allt saknar jag någon som drar ner de svinen som tar lite av ens värdighet för varje gång de tar sig friheten att behandla ens kropp som om den vore till salu, med avsaknad av såväl känslor som värde.
Man kommer onekligen underfund med mycket boendes ensam i ett nytt, främmande land. Men något som jag verkligen insett är hur singellivet inte tilltalar mig för fem öre. Allt flirtande, alla gratis drinkar och komplimanger är så fruktansvärt betydelselöst. Man får uppskattning för något så ytligt, något så banalt. Allt av personer som ofta inte ens vet vad du heter. Desperation. Människor som flyr in mellan nattklubbarnas fyra väggar för att för några timmar glömma bort hur ensamma de egentligen är. Hur gärna de skulle vilja ha någon att faktiskt dela livet med. Om så bara för några veckor, några timmar.
Jag har kommit underfund med hur viktigt det är att alltid, varenda dag, jobba för en sund relation till såväl vänner som familj. För det finns ingen som kan få dig att känna dig så värdefull igen, så dyrbar, som efter en utekväll där du blivit bjuden på precis allt - varesig du ville det eller ej, får skjuts hem som du så naivt tror sker av välvilja, varpå killen du precis fått skjuts av slänger sig över dig och försöker kyssa dig våldsamt. Det var alltså inte av välvilja du fick skjuts hem, utan för att förväntningar fanns på att han skulle få något tillbaka.
Eller som den dagen man tog på sig den där klänningen som egentligen var lite för kort, men man kunde ju alltid se minst 3 tjejer på en och samma utekväll i Stockholm ha valt att klä sig i just denna. Då måste du ju kunna ha den även här? Så fel man kan ha. Du tas på, du förnedras, kladdiga och blöta kyssar träffar motvilligt din hy som nu förvandlas till smuts, du kläs av med blicken och framför allt försvinner lite av din värdighet för varje ny man som låter dig veta att han fått ett nytt runkobjekt för natten. För det är såklart det enda de kan få. De svinen.
Jag saknar att ha någon i mitt liv som ber mig att ta på mig mer kläder, istället för att ta av mig. Som vill hålla mig i handen, mer än någon annanstans. Någon som ber mig vara osminkad, istället för att dölja vem jag är med smink. Någon som faktiskt lyssnar på vad jag har att säga, och inte underskattar mig. Jag saknar någon som drar ner min klänning, istället för att dra upp den. Framför allt saknar jag någon som drar ner de svinen som tar lite av ens värdighet för varje gång de tar sig friheten att behandla ens kropp som om den vore till salu, med avsaknad av såväl känslor som värde.
Det här med silikon...
Jag är personligen ingen förespråkare av silikon, men försöker att inte döma dem som valt att ha det och vidare anser jag att det är upp till var och en att bestämma över sin egen kropp. Lite tankar om just detta fenomen är dock att det hela känns så förbannat omodernt.
Personligen skulle jag aldrig kunna ta åt mig av en komplimang rörande mina bröst efter en bröstoperation. Fina bröst som man opererat sig till kan i princip vem som helst få. Ingenting unikt med det. Vidare tror jag att denna känsla av att brösten inte 100%-igt är "ens egna" bidrar till enkelheten att flasha dem i exempelvis herrtidningar. Att vika ut sig med ens egna bröst känns garanterat betydligt mer privat och där har de allra flesta en helt annan spärr.
Jag är medveten om att det är betydligt fler som opererat sina bröst än man tror. Alla väljer inte att göra F-kupa och ha magdjupa urringningar. Har man en kropp där brösten ser oproportionerligt små ut kan jag förstå att en operation näst intill känns nödvändig. Men små bröst till en smal och vältränad kropp är bland det vackraste och sexigaste som finns enligt mig. - Och det nås inte genom någon operation. Kanske är det bara jag, men jag älskar och avundas all naturlig skönhet. Det är något att vara stolt över. Ett par fylliga läppar tack vare juvederm eller ett par stora bröst tack vare silikon är ingenting att vara stolt över. Det är endast ett bevis på att man förändrat något som man tidigare varit missnöjd med - och det handlar om ett utseende på dessa kroppsdelar som vem som helst kan få.
Att inte glömma är att du alltid kommer bli satt i ett speciellt fack om du har ett par "synliga" silikonbröst. Förutom att du kommer vara tjejen som fick lägga sig under kniven för att bli nöjd, kommer du få dras med en oseriös och korkad image från människor runt omkring. Detta tycker jag är fel, men det är så verkligheten ser ut. Och kan man undvika en bröstoperation, tycker jag verkligen att man ska göra det. Alternativt få brösten att se så naturliga ut som möjligt i samband med operationen.
En annan tanke jag fått den senaste tiden om just tjejer med silikon är att det är så många som ser så mycket större ut än vad de förmodligen gjort utan silikoninläggen. Ett par stora bröst får dig onekligen att se bredare ut. Dessutom tror jag att man har brösten som sitt säkra kort, bryr sig därmed inte så mycket om träning då bikinisäsongen på något sätt är räddad ändå med ett par big boobs. Därav tycker jag att man oftare och oftare ser tjejer med silikon som har en pluffsig mage och otränade lår. Alldeles för mycket fokus ligger liksom på deras heta klyfta, att de glömmer bort allt annat.
Har jag någon läsare där ute som funderar på att lägga 30 000+ på en bröstoperation vill jag bara säga: Fundera en gång till. Jag tänkte på det häromdagen då jag betalade in den ovanstående summan på min Milanoflytt, en utmaning, som kommer förändra mitt liv. En dröm. Jag kunde inte för mitt liv förstå att det finns människor som lägger samma summa på ett par nya bröst. Pengarna har jag, så det handlar inte om att jag avundas de som har råd med en operation. Och har man rejäla komplex för sina bröst kan jag förstå det, för då kan jag tänka mig att man blir som pånyttfödd efter operationen. Men är inte fallet så utan du bara vill förbättra lite. Och då snackar vi förbättra ett par unga bröst i tjugoårsåldern när du nätt och jämnt är färdigvuxen. Jag kan inte låta bli att undra: Har vi inte kommit längre än så?
Skulle ni göra en bröstoperation om ni hade pengarna? Utveckla gärna.
Personligen skulle jag aldrig kunna ta åt mig av en komplimang rörande mina bröst efter en bröstoperation. Fina bröst som man opererat sig till kan i princip vem som helst få. Ingenting unikt med det. Vidare tror jag att denna känsla av att brösten inte 100%-igt är "ens egna" bidrar till enkelheten att flasha dem i exempelvis herrtidningar. Att vika ut sig med ens egna bröst känns garanterat betydligt mer privat och där har de allra flesta en helt annan spärr.
Jag är medveten om att det är betydligt fler som opererat sina bröst än man tror. Alla väljer inte att göra F-kupa och ha magdjupa urringningar. Har man en kropp där brösten ser oproportionerligt små ut kan jag förstå att en operation näst intill känns nödvändig. Men små bröst till en smal och vältränad kropp är bland det vackraste och sexigaste som finns enligt mig. - Och det nås inte genom någon operation. Kanske är det bara jag, men jag älskar och avundas all naturlig skönhet. Det är något att vara stolt över. Ett par fylliga läppar tack vare juvederm eller ett par stora bröst tack vare silikon är ingenting att vara stolt över. Det är endast ett bevis på att man förändrat något som man tidigare varit missnöjd med - och det handlar om ett utseende på dessa kroppsdelar som vem som helst kan få.
Att inte glömma är att du alltid kommer bli satt i ett speciellt fack om du har ett par "synliga" silikonbröst. Förutom att du kommer vara tjejen som fick lägga sig under kniven för att bli nöjd, kommer du få dras med en oseriös och korkad image från människor runt omkring. Detta tycker jag är fel, men det är så verkligheten ser ut. Och kan man undvika en bröstoperation, tycker jag verkligen att man ska göra det. Alternativt få brösten att se så naturliga ut som möjligt i samband med operationen.
En annan tanke jag fått den senaste tiden om just tjejer med silikon är att det är så många som ser så mycket större ut än vad de förmodligen gjort utan silikoninläggen. Ett par stora bröst får dig onekligen att se bredare ut. Dessutom tror jag att man har brösten som sitt säkra kort, bryr sig därmed inte så mycket om träning då bikinisäsongen på något sätt är räddad ändå med ett par big boobs. Därav tycker jag att man oftare och oftare ser tjejer med silikon som har en pluffsig mage och otränade lår. Alldeles för mycket fokus ligger liksom på deras heta klyfta, att de glömmer bort allt annat.
Har jag någon läsare där ute som funderar på att lägga 30 000+ på en bröstoperation vill jag bara säga: Fundera en gång till. Jag tänkte på det häromdagen då jag betalade in den ovanstående summan på min Milanoflytt, en utmaning, som kommer förändra mitt liv. En dröm. Jag kunde inte för mitt liv förstå att det finns människor som lägger samma summa på ett par nya bröst. Pengarna har jag, så det handlar inte om att jag avundas de som har råd med en operation. Och har man rejäla komplex för sina bröst kan jag förstå det, för då kan jag tänka mig att man blir som pånyttfödd efter operationen. Men är inte fallet så utan du bara vill förbättra lite. Och då snackar vi förbättra ett par unga bröst i tjugoårsåldern när du nätt och jämnt är färdigvuxen. Jag kan inte låta bli att undra: Har vi inte kommit längre än så?
Skulle ni göra en bröstoperation om ni hade pengarna? Utveckla gärna.
Det börjar bli dags att välja väg.
Ihärdigt tjatande om att kolla upp allt inför mina universitetsstudier fortsätter. Paniken lägger sig som ett täcke över hela mig. Förväntningarna på en är för stora. Jag flyttar snart till ett annat land där jag med 5 lektioner dagligen kommer vara fast i studier för ett par månader framöver. Jag måste ta en sak i taget. Italienska sen juridik. Jag kan inte fokusera på universitetsstudier samtidigt som det är en tillräckligt stor förändring som står för dörren i samband med Italienflytten.
Är det mig det är fel på? Får jag kalla fötter för förändringar eller är det så gemene man helt enkelt fungerar? Osäkerheten om vad jag vill fortsätter. Osäkerheten om vad som kommer att gynna mig mest fortsätter. Ett val, en antagning och så vips är min framtid relativt utstakad karriärsmässigt. Drömmar om att bli något, eller någon, skall nu bli verklighet. Kommer jag att klara alla förväntningar jag har på mig själv? Kommer jag någonsin bli nöjd? Tänk om jag väljer fel. Tänk om jag glömmer något alternativ som egentligen hade varit mer jag.
Jag vill inte välja. Jag vill fortsätta drömma. Fortsätta se alla vägar man har framför sig och tillfredsställt njuta av alla options man har. Inte välja en väg och därmed utesluta alla andra. Jag vill fortsätta drömma om att jag en dag kommer lyckas. Det skrämmande är dock att den dagen snart står för dörren. Och framgång kommer inte gratis. Det vet vi alla.
Ett val som så länge varit så självklart. Varför börjar jag tveka nu? Är det en naturlig reaktion när dagen med stort D närmar sig, eller något jag bör uppmärksamma och kanhända till och med försöka förändra? Kommer man någonsin känna hundraprocentigt för det val man gör, eller kommer vi alltid blicka åt sidan, åt de vägarna man genom sitt eget val uteslutit?
Är det mig det är fel på? Får jag kalla fötter för förändringar eller är det så gemene man helt enkelt fungerar? Osäkerheten om vad jag vill fortsätter. Osäkerheten om vad som kommer att gynna mig mest fortsätter. Ett val, en antagning och så vips är min framtid relativt utstakad karriärsmässigt. Drömmar om att bli något, eller någon, skall nu bli verklighet. Kommer jag att klara alla förväntningar jag har på mig själv? Kommer jag någonsin bli nöjd? Tänk om jag väljer fel. Tänk om jag glömmer något alternativ som egentligen hade varit mer jag.
Jag vill inte välja. Jag vill fortsätta drömma. Fortsätta se alla vägar man har framför sig och tillfredsställt njuta av alla options man har. Inte välja en väg och därmed utesluta alla andra. Jag vill fortsätta drömma om att jag en dag kommer lyckas. Det skrämmande är dock att den dagen snart står för dörren. Och framgång kommer inte gratis. Det vet vi alla.
Ett val som så länge varit så självklart. Varför börjar jag tveka nu? Är det en naturlig reaktion när dagen med stort D närmar sig, eller något jag bör uppmärksamma och kanhända till och med försöka förändra? Kommer man någonsin känna hundraprocentigt för det val man gör, eller kommer vi alltid blicka åt sidan, åt de vägarna man genom sitt eget val uteslutit?
2 veckor kvar och paniken växer
Somnade med en klump i magen igår. Det är så mycket som händer nu och trots att jag varit inställd på det mesta känner jag mig inte det minsta förberedd ändå. Men jag antar att det alltid är så. Man kan aldrig känna sig helt förberedd på att lämna allt och alla här hemma för en flytt utomlands. Jag längtar så otroligt mycket tills jag är på plats i Milano. Dessa två veckor innan flytten kommer nog endast vara känsloladdade och halvt panikartade.
Jag kan inte låta bli att fundera på om de senaste veckorna varit ett misstag. Men hur kan jag ens tillåta mig själv att kalla något som fått och får mig att må så bra för ett misstag? Är frihet att vara 100% singel, eller har det ingenting med det att göra utan i själva verket är det betydligt djupare än så? Jag är inte säker. Innebär någon vid ens sida en begränsning, eller snarare ett ovärderligt stöd? Jag är inte säker.
Jag är så rädd att begå några misstag. Ska man vara egoistisk, realistisk eller på gränsen till naiv? Jag vet inte. Men vad jag igår kommit fram till är att jag inte kommer att veta detta förrän jag är på plats i Milano. Efter några veckor där kommer med all sannolikhet mina sanna känslor komma fram och jag kommer således veta vad jag verkligen vill. Vad som verkligen betyder något.
Tills dess kommer jag fortsätta med det jag lovat mig själv. Att leva i nuet och njuta av det som gör mig glad här och nu. Vad som händer i framtiden, om det så ens är om 2 veckor, kan jag inte styra över nu. För jag kan inte med säkerhet veta att jag ens kommer få uppleva det. Det enda man vet att man med säkerhet kommer få uppleva och således kan styra över; Det är nuet. Men mitt i allt ska jag ändå lova mig själv att inte för en sekund glömma bort att jag snart bor i ett annat land - med allt vad det innebär. Och kan jag göra något som kommer att göra allt lite lättare, kommer jag att göra det. Men att släppa något, det gör jag inte än.
Jag kan inte låta bli att fundera på om de senaste veckorna varit ett misstag. Men hur kan jag ens tillåta mig själv att kalla något som fått och får mig att må så bra för ett misstag? Är frihet att vara 100% singel, eller har det ingenting med det att göra utan i själva verket är det betydligt djupare än så? Jag är inte säker. Innebär någon vid ens sida en begränsning, eller snarare ett ovärderligt stöd? Jag är inte säker.
Jag är så rädd att begå några misstag. Ska man vara egoistisk, realistisk eller på gränsen till naiv? Jag vet inte. Men vad jag igår kommit fram till är att jag inte kommer att veta detta förrän jag är på plats i Milano. Efter några veckor där kommer med all sannolikhet mina sanna känslor komma fram och jag kommer således veta vad jag verkligen vill. Vad som verkligen betyder något.
Tills dess kommer jag fortsätta med det jag lovat mig själv. Att leva i nuet och njuta av det som gör mig glad här och nu. Vad som händer i framtiden, om det så ens är om 2 veckor, kan jag inte styra över nu. För jag kan inte med säkerhet veta att jag ens kommer få uppleva det. Det enda man vet att man med säkerhet kommer få uppleva och således kan styra över; Det är nuet. Men mitt i allt ska jag ändå lova mig själv att inte för en sekund glömma bort att jag snart bor i ett annat land - med allt vad det innebär. Och kan jag göra något som kommer att göra allt lite lättare, kommer jag att göra det. Men att släppa något, det gör jag inte än.
Kärlek övervinner allt. Eller?
Jag har alltid varit en kärlekens människa som tror att kärlek övervinner allt. Vidare har jag så länge jag kan minnas trott att den kärlek som finns på film även finns i verkligheten. Någonstans. Men jag har på senare dagar kommit underfund med att jag inte längre tror på att vara evigt trogen. Inte vet jag vad det beror på. Kanhända träffar jag alltid fel killar som har en drös tjejer omkring sig och ganska stort bekräftelsebehov från fler än en. Vad jag dock är säker på är att det inte grundar sig i min uppväxt. Mina föräldrar har nämligen varit gifta i över 30 år nu och aldrig vänstrat med någon annan.
Dessvärre tror jag att det beror på det samhälle vi lever i idag där det finns så mycket som frestar. Det finns så många sätt att vänstra med andra. Sätt som ingen annan behöver få reda på. För mig går gränsen för otrohet inte vid fysisk kontakt. Utan ibland kan den psykiska till och med vara värre. För det gör man inte för egen njutnings skull på samma sätt som exempelvis sex med en annan människa innebär. Det handlar ofta om djupare saker än så.
Man ser så ofta killar som är i förhållanden där tjejen är så seriös. Och killen gör saker som man aldrig skulle tillåta att ens egen kille skulle göra. Men hur fasiken kan man veta om ens egen kille gör detsamma? Det är inte så lätt att ta reda på som så många hävdar. Saker och ting kommer alltid fram i slutändan.. Men allt för ofta kommer de fram när det redan är för sent. När tåget redan har gått så att säga.
Detta fenomen gör ju också att man själv får en fel inställning till förhållanden och relationer överlag. Man ser alltid till att behålla ett par killar i sin närvaro utifall att.. Som en livlina liksom. Nej, jag hatar verkligen att jag fått den här synen på förhållanden. Jag tror fortfarande på kärleken. Men jag har fått för mig att det finns starkare företeelser än kärleken. Frestelsen.
Det förhållande vi har med oss själva är det viktigaste vi har.
Dessvärre tror jag att det beror på det samhälle vi lever i idag där det finns så mycket som frestar. Det finns så många sätt att vänstra med andra. Sätt som ingen annan behöver få reda på. För mig går gränsen för otrohet inte vid fysisk kontakt. Utan ibland kan den psykiska till och med vara värre. För det gör man inte för egen njutnings skull på samma sätt som exempelvis sex med en annan människa innebär. Det handlar ofta om djupare saker än så.
Man ser så ofta killar som är i förhållanden där tjejen är så seriös. Och killen gör saker som man aldrig skulle tillåta att ens egen kille skulle göra. Men hur fasiken kan man veta om ens egen kille gör detsamma? Det är inte så lätt att ta reda på som så många hävdar. Saker och ting kommer alltid fram i slutändan.. Men allt för ofta kommer de fram när det redan är för sent. När tåget redan har gått så att säga.
Detta fenomen gör ju också att man själv får en fel inställning till förhållanden och relationer överlag. Man ser alltid till att behålla ett par killar i sin närvaro utifall att.. Som en livlina liksom. Nej, jag hatar verkligen att jag fått den här synen på förhållanden. Jag tror fortfarande på kärleken. Men jag har fått för mig att det finns starkare företeelser än kärleken. Frestelsen.
Det förhållande vi har med oss själva är det viktigaste vi har.
Ett oroväckande fenomen
Att uppmärksamma andra människors brister och vidare kanhända kommentera dessa är ett oroväckande vanligt fenomen i vår tid. Känslan av att vara tillfreds med sig själv och sin tillvaro nås inte längre genom fokus på sig själv och sin egen prestation. Skadeglädjen för andras misslyckande är starkare.
Människan kommer alltid känna avundsjuka. Vi kommer alltid sukta efter det vi inte har. Likväl kommer vi alltid uppskatta företeelser som får vår avundsjuka att reduceras. Ett exempel på det är känslan av belåtenhet som lägger sig som ett täcke över oss då någon vi avundas misslyckas. Det är ett faktum.
När jag gick på högstadiet kunde jag känna genuin glädje då någon av mina stora konkurrenter i klassen misslyckades på ett prov. Vad jag sedan lärde mig av en särdeles verklighetsförankrad person var att det inte gynnar mig på något sätt att min stora konkurrent i klassen misslyckades på ett prov. Det ökar inte mina chanser att komma in på ett bättre gymnasium på något sätt. Jag hade ju fortfarande samma resultat, oberoende av vad min konkurrent fick för resultat på sitt prov.
Vidare blir du som individ varken vackrare, smalare eller vad det nu kan gälla, för att du ser att tjejen du alltid avundats gått upp i vikt eller blivit rentav fulare med åren. Att uppmärksamma andras brister och kanhända till och med klanka ner på dessa till personen ifråga, är endast ett tecken på osäkerhet i sig själv. Det finns inte en normal människa som vill trycka ner en annan för att det på något sätt är underhållande. Vi gör det för att vi ska må bättre själva.
Istället för att smutskasta andra för att känna oss bättre själva, måste vi börja inse vårt egna värde. Man kanske inte har Sveriges bästa läshuvud, slankaste kropp eller fylligaste läppar. Men vi alla har något som någon annan skulle göra mycket för att få. Allt från egenskaper till ytliga ting.
Så, nästa gång du ska fälla en kommentar i någons blogg om att denna minsann har gått upp en del i vikt eller borde lära sig skriva ordentligt, (och eftersom du uppenbarligen skiter blanka fan i personen ifråga's känslor), borde du i alla fall tänka på dig själv och hur du får dig själv att framstå.
Det spelar ingen roll hur många gånger du intalar dig att du inte är det minsta avundsjuk och du skulle aldrig vilja byta liv med människan ifråga. Men bara det faktum att du tar dig tid att kommentera dennes brister gör att du både för dig själv och alla som läser din kommentar, bevisar att du är en person som finner din tillfredsställelse genom att hitta fel på andra. Det är ett tecken på att du söker egen bekräftelse genom de stackarna du försöker hitta fel på, also known as ett bristfälligt självförtroende som är ständigt beroende av bekräftelse.
Människan kommer alltid känna avundsjuka. Vi kommer alltid sukta efter det vi inte har. Likväl kommer vi alltid uppskatta företeelser som får vår avundsjuka att reduceras. Ett exempel på det är känslan av belåtenhet som lägger sig som ett täcke över oss då någon vi avundas misslyckas. Det är ett faktum.
När jag gick på högstadiet kunde jag känna genuin glädje då någon av mina stora konkurrenter i klassen misslyckades på ett prov. Vad jag sedan lärde mig av en särdeles verklighetsförankrad person var att det inte gynnar mig på något sätt att min stora konkurrent i klassen misslyckades på ett prov. Det ökar inte mina chanser att komma in på ett bättre gymnasium på något sätt. Jag hade ju fortfarande samma resultat, oberoende av vad min konkurrent fick för resultat på sitt prov.
Vidare blir du som individ varken vackrare, smalare eller vad det nu kan gälla, för att du ser att tjejen du alltid avundats gått upp i vikt eller blivit rentav fulare med åren. Att uppmärksamma andras brister och kanhända till och med klanka ner på dessa till personen ifråga, är endast ett tecken på osäkerhet i sig själv. Det finns inte en normal människa som vill trycka ner en annan för att det på något sätt är underhållande. Vi gör det för att vi ska må bättre själva.
Istället för att smutskasta andra för att känna oss bättre själva, måste vi börja inse vårt egna värde. Man kanske inte har Sveriges bästa läshuvud, slankaste kropp eller fylligaste läppar. Men vi alla har något som någon annan skulle göra mycket för att få. Allt från egenskaper till ytliga ting.
Så, nästa gång du ska fälla en kommentar i någons blogg om att denna minsann har gått upp en del i vikt eller borde lära sig skriva ordentligt, (och eftersom du uppenbarligen skiter blanka fan i personen ifråga's känslor), borde du i alla fall tänka på dig själv och hur du får dig själv att framstå.
Det spelar ingen roll hur många gånger du intalar dig att du inte är det minsta avundsjuk och du skulle aldrig vilja byta liv med människan ifråga. Men bara det faktum att du tar dig tid att kommentera dennes brister gör att du både för dig själv och alla som läser din kommentar, bevisar att du är en person som finner din tillfredsställelse genom att hitta fel på andra. Det är ett tecken på att du söker egen bekräftelse genom de stackarna du försöker hitta fel på, also known as ett bristfälligt självförtroende som är ständigt beroende av bekräftelse.
Så blir du nöjdare med din tillvaro.
Jag vill dela med mig av en känsla som jag önskar att varenda en av er som läser det här någon gång får uppleva. En känsla som ni alla kan uppleva, bara ni lägger manken till. Nämligen att vara tillfreds med sin situation och stolt över sig själv.
Det värsta jag vet är människor som avundas andra på ett sätt som gör att de blir hämmade till att utvecklas själva. Dessa människor är ofta bittra och får sin glädje genom att trycka ner de människor som de egentligen avundas. Eller så glädjs de helt enkelt åt andras motgångar och misslyckande, för då känns deras egna inte lika tungt. Alldeles för mycket tid läggs åt att mer eller mindre leva andras liv. Tyvärr tror jag att bloggfenomenet har bidragit till detta.
Alla läser vi de kända toppbloggarna där tjejerna ser ut att leva ett drömliv som är så mycket mer fabulöst än våra egna. Det känns som att vi vet precis allt om dem; känner dem utan och innan, när vi i själva verket bara läser deras väldigt subjektiva blogg. Men något vi inte får glömma är att dessa tjejer inte har fått ett skit gratis. Alla har vi ungefär samma förutsättningar till att nå dit, eller ja framgångar överhuvudtaget. Hårt slit lönar sig och framgångsrika människor har i de flesta fall gjort sig mer än förtjänt av sina framgångar. Inte är det mycket idag som vi får gratis.
Vad jag vill uppmana er till är att fundera vad just Du vill ha ut av ditt liv här och nu. Det enda vi kan göra är att leva i nuet, och göra det bästa av den situation vi har här och nu. Att hela tiden leva i framtiden och att allt en dag kommer bli så bra, att man en dag kommer bli så rik eller så vältränad får dig inte att bli mer nöjd och tillfreds med ditt liv idag. Gör något åt det nu istället. Och för guds skull, tänk inte så stort på en gång. Jag är defintivit en förespråkare av att sikta högt, men det kan vara fel ände att börja i om man är van vid att beklaga sig över sitt liv och ändå låta dagarna gå utan att göra något för att försöka förändra sin tillvaro.
Att förändra sitt liv till det bättre kan innebära allt från att damma av gymkortet och faktiskt börja använda det kontinuerligt, till att boka den där språkkursen i Frankrike som man alltid velat. Eller varför inte själv starta en blogg där man får tid till att fokusera mer på sitt eget liv än andras. För är det någonting man lär sig genom att blogga är det att fokusera på det positiva som sker i ens liv. Ofta vill man nämligen inte dela med sig av sina motgångar, av olika skäl. Istället tvingas man till att alltid lägga fokus på det positiva som händer - för bloggen "måste" trots allt uppdateras, även om allt känns skit i din verklighet.
Bloggvärlden är en låtsasvärld där motgångar, misslyckande och bad days inte tycks existera. Börja istället bli medveten om att det just är en värld som inte är på riktigt. Det är bara det att fokus sällan läggs på allt från vardagsproblem till livskriser - ting som händer varenda en av vår befolkning, toppbloggerskorna inkluderade. Försök istället se inspirationen hos den bloggerska du egentligen avundas och tycker har så mycket bättre liv än dig. Försök förstå att ni föddes med mer eller mindre samma förutsättningar och alla kan vi nå en värld där vi är tillfreds och stolta över oss själva. Men du kommer inte nå någon större framgång genom att sitta framför datorn slösurfandes. Gör istället något just precis Nu som kommer påverka ditt liv till det bättre. Om det så bara är för minuten. Ingen förändring kommer genom inaktivitet.
Det värsta jag vet är människor som avundas andra på ett sätt som gör att de blir hämmade till att utvecklas själva. Dessa människor är ofta bittra och får sin glädje genom att trycka ner de människor som de egentligen avundas. Eller så glädjs de helt enkelt åt andras motgångar och misslyckande, för då känns deras egna inte lika tungt. Alldeles för mycket tid läggs åt att mer eller mindre leva andras liv. Tyvärr tror jag att bloggfenomenet har bidragit till detta.
Alla läser vi de kända toppbloggarna där tjejerna ser ut att leva ett drömliv som är så mycket mer fabulöst än våra egna. Det känns som att vi vet precis allt om dem; känner dem utan och innan, när vi i själva verket bara läser deras väldigt subjektiva blogg. Men något vi inte får glömma är att dessa tjejer inte har fått ett skit gratis. Alla har vi ungefär samma förutsättningar till att nå dit, eller ja framgångar överhuvudtaget. Hårt slit lönar sig och framgångsrika människor har i de flesta fall gjort sig mer än förtjänt av sina framgångar. Inte är det mycket idag som vi får gratis.
Vad jag vill uppmana er till är att fundera vad just Du vill ha ut av ditt liv här och nu. Det enda vi kan göra är att leva i nuet, och göra det bästa av den situation vi har här och nu. Att hela tiden leva i framtiden och att allt en dag kommer bli så bra, att man en dag kommer bli så rik eller så vältränad får dig inte att bli mer nöjd och tillfreds med ditt liv idag. Gör något åt det nu istället. Och för guds skull, tänk inte så stort på en gång. Jag är defintivit en förespråkare av att sikta högt, men det kan vara fel ände att börja i om man är van vid att beklaga sig över sitt liv och ändå låta dagarna gå utan att göra något för att försöka förändra sin tillvaro.
Att förändra sitt liv till det bättre kan innebära allt från att damma av gymkortet och faktiskt börja använda det kontinuerligt, till att boka den där språkkursen i Frankrike som man alltid velat. Eller varför inte själv starta en blogg där man får tid till att fokusera mer på sitt eget liv än andras. För är det någonting man lär sig genom att blogga är det att fokusera på det positiva som sker i ens liv. Ofta vill man nämligen inte dela med sig av sina motgångar, av olika skäl. Istället tvingas man till att alltid lägga fokus på det positiva som händer - för bloggen "måste" trots allt uppdateras, även om allt känns skit i din verklighet.
Bloggvärlden är en låtsasvärld där motgångar, misslyckande och bad days inte tycks existera. Börja istället bli medveten om att det just är en värld som inte är på riktigt. Det är bara det att fokus sällan läggs på allt från vardagsproblem till livskriser - ting som händer varenda en av vår befolkning, toppbloggerskorna inkluderade. Försök istället se inspirationen hos den bloggerska du egentligen avundas och tycker har så mycket bättre liv än dig. Försök förstå att ni föddes med mer eller mindre samma förutsättningar och alla kan vi nå en värld där vi är tillfreds och stolta över oss själva. Men du kommer inte nå någon större framgång genom att sitta framför datorn slösurfandes. Gör istället något just precis Nu som kommer påverka ditt liv till det bättre. Om det så bara är för minuten. Ingen förändring kommer genom inaktivitet.
Det vi har, här och nu.
Jag har en rad konkreta nyårslöften att hålla i år. Men det kanske viktigaste är det mer abstrakta, ja mentala, nyårslöftet som jag kommer lägga mest krut på att hålla - och få min fina omgivning att hålla. Nämligen förmågan att kunna leva här och nu.
Vi tjejer är oerhört duktiga på att planera. Att alltid ligga steget före, i allt. Självfallet är detta positivt ur vissa aspekter - Men väldigt negativt ur andra. En forskare i psykologi sa i en intervju att en stor orsak till att dagens ungdomar inte anser sig vara lyckliga är för att de aldrig lever i nuet.
Personligen är jag världsbäst på att alltid ligga ett steg före. Alltid ska jag ha något att se fram emot och jag inbillar mig att det är då jag kan ta mig upp ur sängen med ett leende på läpparna varje morgon. Visst, det är bra att alltid försöka ha något att se fram emot. Men problemet med det är att man lätt hamnar i en ond cirkel där såfort man upplevt det man så länge sett fram emot, tar det inte lång tid innan man måste ha något nytt att se fram emot för att inte bli deprimerad. Det hela kan liknas vid ett beroende. Ett missbruk. Man ser livet som en banal linje med större hållplatser på vägen som är det viktiga. Istället för att se varje dag som en hållplats i sig.
Vi alla borde bli bättre på att se vad vi har här och nu. Vägen till ditt mål är ofta det väsentliga. Det är ofta då det händer saker. Att endast ha siktet på ett visst mål gör att du glömmer vad du faktiskt har och upplever här och nu. Det hela ger dig ett tunnelseende. Ett tunnelseende där du missar så otroligt mycket.
Ett konkret exempel är jag själv och min milanoflytt. Säkert 99% av mina tankar rör milanoflytten. Mentalt är jag redan i Milano och inte i Stockholm. Det fåniga är att jag har två hela månader kvar i Sverige tills jag flyttar. Ca 60 dagar - dvs 1440 timmar. Förstår ni hur mycket roligt jag kan göra på 60 dagar? Istället låter jag dessa dagar gå. Allt för att jag i mina tankar redan är där, den sjunde mars. En dag då jag trots allt inte vet om jag ens lever och faktiskt får uppleva.
För det är just det. Man ägnar timmar åt att längta, timmar åt att oroa sig för vad som komma skall. Timmar då du skulle kunna leva, uppskatta det du har, göra saker som du kanske inte kan göra i framtiden. Uppskatta saker som kanske inte finns i framtiden. För allt är trots allt förgängligt. Det enda du kan ta för givet är det du har här och nu. Det kan vara borta imorgon. Allt går du miste om för att du lever i framtiden. Inte i nuet.
Den sanna lyckan kan nog inte nås förrän man lär sig att leva i det vi har här och nu. Morgondagen, ja då vet man inte ens om man lever. Och inte vill jag ägna mina sista dagar i livet åt att längta efter något jag aldrig fick uppleva. Istället vill jag göra det bästa av den situation och det tillfälle jag med säkerhet vet att jag får uppleva här och nu.
Vi tjejer är oerhört duktiga på att planera. Att alltid ligga steget före, i allt. Självfallet är detta positivt ur vissa aspekter - Men väldigt negativt ur andra. En forskare i psykologi sa i en intervju att en stor orsak till att dagens ungdomar inte anser sig vara lyckliga är för att de aldrig lever i nuet.
Personligen är jag världsbäst på att alltid ligga ett steg före. Alltid ska jag ha något att se fram emot och jag inbillar mig att det är då jag kan ta mig upp ur sängen med ett leende på läpparna varje morgon. Visst, det är bra att alltid försöka ha något att se fram emot. Men problemet med det är att man lätt hamnar i en ond cirkel där såfort man upplevt det man så länge sett fram emot, tar det inte lång tid innan man måste ha något nytt att se fram emot för att inte bli deprimerad. Det hela kan liknas vid ett beroende. Ett missbruk. Man ser livet som en banal linje med större hållplatser på vägen som är det viktiga. Istället för att se varje dag som en hållplats i sig.
Vi alla borde bli bättre på att se vad vi har här och nu. Vägen till ditt mål är ofta det väsentliga. Det är ofta då det händer saker. Att endast ha siktet på ett visst mål gör att du glömmer vad du faktiskt har och upplever här och nu. Det hela ger dig ett tunnelseende. Ett tunnelseende där du missar så otroligt mycket.
Ett konkret exempel är jag själv och min milanoflytt. Säkert 99% av mina tankar rör milanoflytten. Mentalt är jag redan i Milano och inte i Stockholm. Det fåniga är att jag har två hela månader kvar i Sverige tills jag flyttar. Ca 60 dagar - dvs 1440 timmar. Förstår ni hur mycket roligt jag kan göra på 60 dagar? Istället låter jag dessa dagar gå. Allt för att jag i mina tankar redan är där, den sjunde mars. En dag då jag trots allt inte vet om jag ens lever och faktiskt får uppleva.
För det är just det. Man ägnar timmar åt att längta, timmar åt att oroa sig för vad som komma skall. Timmar då du skulle kunna leva, uppskatta det du har, göra saker som du kanske inte kan göra i framtiden. Uppskatta saker som kanske inte finns i framtiden. För allt är trots allt förgängligt. Det enda du kan ta för givet är det du har här och nu. Det kan vara borta imorgon. Allt går du miste om för att du lever i framtiden. Inte i nuet.
Den sanna lyckan kan nog inte nås förrän man lär sig att leva i det vi har här och nu. Morgondagen, ja då vet man inte ens om man lever. Och inte vill jag ägna mina sista dagar i livet åt att längta efter något jag aldrig fick uppleva. Istället vill jag göra det bästa av den situation och det tillfälle jag med säkerhet vet att jag får uppleva här och nu.
Facebook tar över våra liv
Det är både hissnande och rent av monstruöst att inse det faktum att facebook är på god väg att ta över gemene mans liv. Tillsammans är man inte förrän det klart och tydligt är bokstaverat in a relationship på facebook. Kanhända är man redan tillsammans innan dess, men det är då ingen som kommer att ta dig som otillgänglig såvida du inte byter din status på facebook.
Att vara ett klick från att säga upp kontakten med en kanhända vän, är inte bara ett skrämmande faktum utan likaledes ett inom kort kommande samhällsproblem. Måhända blir de direkta konsekvenserna av ett fegt agerande likt detta varken påtagliga eller speciellt alarmerande. Vad som dock ofta kommer som ett rejält bakslag för fegisen är nästkommande möte in real life, så att säga.
Någon gör bort sig och inom en minut är gärningsmannen inte längre en av dina vänner. Felstegets dimension är undantagsvis inte det centrala, utan i stundens hetta är det en lättnad att överhuvudtaget kunna agera. Och att göra det efter noter! Jag menar, att vara påväg att ta sig en titt på sin frenemy och dennes profil, och så möts man av ett Add as friend, är väl ändå i grövsta laget?
Nej, tacka vet jag starka individer med lite stake i sig och som fortfarande besitter förmågan att avsäga kontakten med någon face to face i en miljö som lämpligen bör vara i en omgivning långt bortom krogmiljön. Att klippa banden med någon och att varken göra det via facebook, mobil eller annat samtida hjälpmedel gör det ju nästintill till ett givande ögonblick att vara med om. För inte fan händer det ofta!
Råd från lilljäntan
Slår man upp ordet tjej i en synonymbok blir man kanhända tämligen förbluffad över somliga synonymer. Tjack, tös och brallis är tre synonymer som jag personligen inte skulle vilja kalla mig själv för. Inte vet jag vad som är värst av att vara narkotika-personifierad, få pengar lagda i bhn om du är på besök i Norge och kallar dig själv för tös, eller bli kallad för något så perverst som brallis - ett ord som för övrigt har en egen synonymlista med bland annat pudding och spätta högt upp.
Hur som helst var detta inte kontentan av mitt inlägg, utan kanhända har dessa ord något realistiskt i sig då jag ideligen får ta del av rena rama skräckhistorier gällande just tjejer och deras lösaktighet. Personligen tycker jag att det är tråkigt att tjejer anses som slampor då de legat med förhållandevis många, medan om det är killar som gjort det rycker gemene man alltjämt på axlarna. Enligt mig är det slampor hela bunten, tjej som kille. Tjack som kurre. Tös som gök.
Jag och mina väninnor brukar skämta om just detta. Jag behöver inte undangömma att jag är såväl konservativ som aningen pryd då det kommer till just detta. Något som från början var ett skämt om att jag har en gräns på tio promenader innan någon ens har i närheten av halva inne, har onekligen blivit ett faktum. Tio promenader för träningsnarkomanen, tio events för den pr&media-intresserade och tio restaurangbesök för den matglade. Alla har vi våra områden, så att säga. Så, vad jag ville komma till tjejer är.. var inte rädda för att hålla på er. Utnyttja prissen du träffar och se om han verkligen är värd att få något så stort och vackert som makten att få ta del av din kropp.
Så, nu har mamsen gått och blivit stammis här så förvänta er fler inlägg av den här kalibern.
;)
