Ensam är inte alltid stark.
Jag ska alldeles strax kila iväg på dagens castings. Lyckligtvis börjar de sent idag. Det behövdes! Jag går dock omkring med ett tomrum inom mig idag.. och har egentligen gjort en tid nu, men det är så mycket som händer hela tiden så man hinner aldrig riktigt känna efter.
Men sanningen är att jag känner mig ensam. Jag är van vid att omges av familj och väldigt mycket vänner och här just nu har jag ingen som jag verkligen står nära. De har alla åkt hem. Visst känner jag mig starkare än någonsin ensam och givetvis har jag vänner här nere som skulle komma hit på 2 röda om jag ringde. Men jag saknar Sverige.
De rosa molnen börjar försvinna och även Milano börjar bli som alla andra dödliga städer. Jag tröttnar på klubbarna, jag tröttnar på människorna och jag längtar efter alla som befinner sig för långt ifrån mig. Det enda jag inte tröttnar på, och som verkligen håller mig kvar här med ett leende - trots allt ovanstående, är det jag ägnar min tid åt just nu. Det jag drömt om.
Men jag vill inte uppleva detta ensam. Mer än någonsin uppskattar jag med andra ord er delaktighet. Ni blir ett sällskap för mig här borta. Ett sällskap som är ovärderligt.
Att åka ensam till Milano har i flera avseenden varit en piece of cake och det roligaste jag varit med om. Men de dagar då man stannar upp och tänker, och vidare kommer till insikt om att alla man håller kärt befinner sig flera länder bort, är skrämmande.
Ensam är inte alltid stark, även om det är vad jag intalar mig just nu. .
Men sanningen är att jag känner mig ensam. Jag är van vid att omges av familj och väldigt mycket vänner och här just nu har jag ingen som jag verkligen står nära. De har alla åkt hem. Visst känner jag mig starkare än någonsin ensam och givetvis har jag vänner här nere som skulle komma hit på 2 röda om jag ringde. Men jag saknar Sverige.
De rosa molnen börjar försvinna och även Milano börjar bli som alla andra dödliga städer. Jag tröttnar på klubbarna, jag tröttnar på människorna och jag längtar efter alla som befinner sig för långt ifrån mig. Det enda jag inte tröttnar på, och som verkligen håller mig kvar här med ett leende - trots allt ovanstående, är det jag ägnar min tid åt just nu. Det jag drömt om.
Men jag vill inte uppleva detta ensam. Mer än någonsin uppskattar jag med andra ord er delaktighet. Ni blir ett sällskap för mig här borta. Ett sällskap som är ovärderligt.
Att åka ensam till Milano har i flera avseenden varit en piece of cake och det roligaste jag varit med om. Men de dagar då man stannar upp och tänker, och vidare kommer till insikt om att alla man håller kärt befinner sig flera länder bort, är skrämmande.
Ensam är inte alltid stark, även om det är vad jag intalar mig just nu. .
Kommentarer
Postat av: em
du är inte ensam! dina nära och kära finns alltid där för dig, även om dom är lite längre bort än vanligt :)
Postat av: Anonym
<3
Postat av: Louize
Du skriver väldigt bra.
Postat av: AB
Bra skrivet Amanda har fastnat för din blogg just för dina insiktsfulla inlägg. Det är väldigt trevligt med en ung tjej bloggerska som skiljer sig från mängden men samtidigt skriver intressant. Jag läser inte bloggar vanligtvis men hamna här av en slump och det är kul att du är så driven och vågar förverkliga dina drömmar. Blir extra roligt att läsa sen om du skriver vidare när du börjar studera juridik då det är ett program jag själv förmodligen ska gå. Fortsätt på samma sätt :)
Postat av: Mandy
Tusen tack för fina ord underbara ni.
AB: Tack, tack och tack. Din kommentar gjorde precis min dag.
Trackback
