Det här med att ta det säkra före det osäkra.
Jag ska nu avslöja en hemlighet för er.
Med tiden blir jag mer och mer rädd för att en dag gå in i ett förhållande. Även om det inte var länge sedan som jag, förvisso rätt halvhjärtat, klagade inför mina vänner för att jag fick en impuls att det är dags för en karl i mitt liv igen (haha), så ser jag på förhållanden på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde förut.
Jag kan inte påstå att det är mina egna erfarenheter som påverkat denna tillsynes negativa utveckling av mina tankar gällande förhållanden. Kanhända är det allt man ser och hör runt omkring sig, dagligen, som etsat sig fast i mitt huvud. Evig trohet existerar inte. Frestelserna är för många, helt enkelt för lätt-tillgängliga.
Jag är rädd för att falla för en person, för hans sätt att se på mig, för hans sätt att prata med mig, för hans sätt att behandla mig som den finaste skatt i världen, för hans sätt att visa att han aldrig vill släppa mig.. för att sedan tvingas uppleva den dag då ingetdera existerar längre. Den person jag föll för finns inte. Likt en bortgången människa finns han inte kvar. Och jag kan inte styra någonting.
Det är inte likt mig att ta det säkra före det osäkra. Det är heller inte likt att überpositiva jag tänker likt en pessimist, bokstavligt talat. Jag är även av det slaget att jag hellre lever mitt liv lyckligt här och nu, än att tänka på morgondagen (som i det här fallet med andra ord på kärleksfronten kan bli rätt dyster), för den kan man aldrig veta att man med säkerhet ens kommer få uppleva. Men det jag mot min vilja redan tror så starkt på, blir liksom bekräftat mer och mer för varje svin någon i min närhet träffar. Eller för varje svin man dagligen tvingas ta del av, på alla olika sätt.
Nej, i dagsläget är jag jävligt glad över att jag inte har någon som helst längtan till eller behov av ett förhållande och en annan person att ta hänsyn till. Förutom allt som händer mig och mitt liv nu så vill jag endast ha mina vänner och min familj att tänka på nu. För de kommer inte vakna upp en vacker dag och säga att de inte älskar mig längre.
Med tiden blir jag mer och mer rädd för att en dag gå in i ett förhållande. Även om det inte var länge sedan som jag, förvisso rätt halvhjärtat, klagade inför mina vänner för att jag fick en impuls att det är dags för en karl i mitt liv igen (haha), så ser jag på förhållanden på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde förut.
Jag kan inte påstå att det är mina egna erfarenheter som påverkat denna tillsynes negativa utveckling av mina tankar gällande förhållanden. Kanhända är det allt man ser och hör runt omkring sig, dagligen, som etsat sig fast i mitt huvud. Evig trohet existerar inte. Frestelserna är för många, helt enkelt för lätt-tillgängliga.
Jag är rädd för att falla för en person, för hans sätt att se på mig, för hans sätt att prata med mig, för hans sätt att behandla mig som den finaste skatt i världen, för hans sätt att visa att han aldrig vill släppa mig.. för att sedan tvingas uppleva den dag då ingetdera existerar längre. Den person jag föll för finns inte. Likt en bortgången människa finns han inte kvar. Och jag kan inte styra någonting.
Det är inte likt mig att ta det säkra före det osäkra. Det är heller inte likt att überpositiva jag tänker likt en pessimist, bokstavligt talat. Jag är även av det slaget att jag hellre lever mitt liv lyckligt här och nu, än att tänka på morgondagen (som i det här fallet med andra ord på kärleksfronten kan bli rätt dyster), för den kan man aldrig veta att man med säkerhet ens kommer få uppleva. Men det jag mot min vilja redan tror så starkt på, blir liksom bekräftat mer och mer för varje svin någon i min närhet träffar. Eller för varje svin man dagligen tvingas ta del av, på alla olika sätt.
Nej, i dagsläget är jag jävligt glad över att jag inte har någon som helst längtan till eller behov av ett förhållande och en annan person att ta hänsyn till. Förutom allt som händer mig och mitt liv nu så vill jag endast ha mina vänner och min familj att tänka på nu. För de kommer inte vakna upp en vacker dag och säga att de inte älskar mig längre.
Kommentarer
Postat av: Mikus
Beautiful!
So deep and emotional!
Amazing.
Postat av: Sarah
bra skrivet,känner likadant.
Trackback
