MANDY' la nostra vita

Jag har alltid varit en kärlekens människa som tror att kärlek övervinner allt. Vidare har jag så länge jag kan minnas trott att den kärlek som finns på film även finns i verkligheten. Någonstans. Men jag har på senare dagar kommit underfund med att jag inte längre tror på att vara evigt trogen. Inte vet jag vad det beror på. Kanhända träffar jag alltid fel killar som har en drös tjejer omkring sig och ganska stort bekräftelsebehov från fler än en. Vad jag dock är säker på är att det inte grundar sig i min uppväxt. Mina föräldrar har nämligen varit gifta i över 30 år nu och aldrig vänstrat med någon annan.

Dessvärre tror jag att det beror på det samhälle vi lever i idag där det finns så mycket som frestar. Det finns så många sätt att vänstra med andra. Sätt som ingen annan behöver få reda på. För mig går gränsen för otrohet inte vid fysisk kontakt. Utan ibland kan den psykiska till och med vara värre. För det gör man inte för egen njutnings skull på samma sätt som exempelvis sex med en annan människa innebär. Det handlar ofta om djupare saker än så.

Man ser så ofta killar som är i förhållanden där tjejen är så seriös. Och killen gör saker som man aldrig skulle tillåta att ens egen kille skulle göra. Men hur fasiken kan man veta om ens egen kille gör detsamma? Det är inte så lätt att ta reda på som så många hävdar. Saker och ting kommer alltid fram i slutändan.. Men allt för ofta kommer de fram när det redan är för sent. När tåget redan har gått så att säga.

Detta fenomen gör ju också att man själv får en fel inställning till förhållanden och relationer överlag. Man ser alltid till att behålla ett par killar i sin närvaro utifall att.. Som en livlina liksom. Nej, jag hatar verkligen att jag fått den här synen på förhållanden. Jag tror fortfarande på kärleken. Men jag har fått för mig att det finns starkare företeelser än kärleken. Frestelsen.



Det förhållande vi har med oss själva är det viktigaste vi har.