MANDY' la nostra vita

Somnade med en klump i magen igår. Det är så mycket som händer nu och trots att jag varit inställd på det mesta känner jag mig inte det minsta förberedd ändå. Men jag antar att det alltid är så. Man kan aldrig känna sig helt förberedd på att lämna allt och alla här hemma för en flytt utomlands. Jag längtar så otroligt mycket tills jag är på plats i Milano. Dessa två veckor innan flytten kommer nog endast vara känsloladdade och halvt panikartade.

Jag kan inte låta bli att fundera på om de senaste veckorna varit ett misstag. Men hur kan jag ens tillåta mig själv att kalla något som fått och får mig att må så bra för ett misstag? Är frihet att vara 100% singel, eller har det ingenting med det att göra utan i själva verket är det betydligt djupare än så? Jag är inte säker. Innebär någon vid ens sida en begränsning, eller snarare ett ovärderligt stöd? Jag är inte säker.

Jag är så rädd att begå några misstag. Ska man vara egoistisk, realistisk eller på gränsen till naiv? Jag vet inte. Men vad jag igår kommit fram till är att jag inte kommer att veta detta förrän jag är på plats i Milano. Efter några veckor där kommer med all sannolikhet mina sanna känslor komma fram och jag kommer således veta vad jag verkligen vill. Vad som verkligen betyder något.

Tills dess kommer jag fortsätta med det jag lovat mig själv. Att leva i nuet och njuta av det som gör mig glad här och nu. Vad som händer i framtiden, om det så ens är om 2 veckor, kan jag inte styra över nu. För jag kan inte med säkerhet veta att jag ens kommer få uppleva det. Det enda man vet att man med säkerhet kommer få uppleva och således kan styra över; Det är nuet. Men mitt i allt ska jag ändå lova mig själv att inte för en sekund glömma bort att jag snart bor i ett annat land - med allt vad det innebär. Och kan jag göra något som kommer att göra allt lite lättare, kommer jag att göra det. Men att släppa något, det gör jag inte än.