Ett inlägg till er som befinner sig i samma sits som mig..
Just den där låten sätts på och hela kroppen bara vrider sig av smärtan som nu genomsyrar precis hela kroppen. Varenda centimeter av kroppen tycks vridas ett varv av allt som påminner om honom. Låten som egentligen inte alls behöver ha någon relevant eller specifik koppling till honom; ofta handlar det bara om att de gånger man hörde den tillsammans fanns den där känslan där. Just den där känslan som ingen annan får dig att känna. I alla fall inte nu, idag.
Jag hatar att sakna. Jag är sämst på det då mitt tålamod = 0. Alltid. Jag kan inte gå runt och inte veta när jag får känna just den där känslan igen. När jag får ligga i just den där famnen igen. När jag får bli överöst av just de där pussarna över hela mig. När just de där ögonen tittar på mig, bara mig.
Jag hatar att behöva bry mig om ifall jag skrivit Jag saknar dig en gång för mycket, eller kanske två. Jag hatar att tanken därpå alltid ska begränsa mig. Han kan få vem han vill, tagga ner lite Amanda. Vafan. Jag hatar att jag ska vara så spontan och impulsiv att jag måste spika fast mig själv i sängkanten för att inte ta första bästa flyg.
Mest av allt hatar jag att man faktiskt bryr sig. Att man genom att tycka om så förbaskat mycket, ger någon annan makten över sitt välbefinnande. Svårt att må bra om han med stort H inte hört av sig, jävligt lätt att må bra om han å andra sidan gjort det. Tvi!
Men fyfan vad jag älskar det här pirret i magen. Pirret i magen som kommer då mobilen plingar och hans namn syns på displayen. Pirret i magen innan man äntligen får ses. Då man får slänga sig i varandras armar, andas in doften som gör en galen och hjärtat tycks slå rekordsnabbt.
Distansrelationer är sannerligen inte lätta. Att verkligen känna att man lever i dessa är ytterst karaktäristiskt. Men är det inte vad livet handlar om? Att leva.. och att känna.
Jag hatar att sakna. Jag är sämst på det då mitt tålamod = 0. Alltid. Jag kan inte gå runt och inte veta när jag får känna just den där känslan igen. När jag får ligga i just den där famnen igen. När jag får bli överöst av just de där pussarna över hela mig. När just de där ögonen tittar på mig, bara mig.
Jag hatar att behöva bry mig om ifall jag skrivit Jag saknar dig en gång för mycket, eller kanske två. Jag hatar att tanken därpå alltid ska begränsa mig. Han kan få vem han vill, tagga ner lite Amanda. Vafan. Jag hatar att jag ska vara så spontan och impulsiv att jag måste spika fast mig själv i sängkanten för att inte ta första bästa flyg.
Mest av allt hatar jag att man faktiskt bryr sig. Att man genom att tycka om så förbaskat mycket, ger någon annan makten över sitt välbefinnande. Svårt att må bra om han med stort H inte hört av sig, jävligt lätt att må bra om han å andra sidan gjort det. Tvi!
Men fyfan vad jag älskar det här pirret i magen. Pirret i magen som kommer då mobilen plingar och hans namn syns på displayen. Pirret i magen innan man äntligen får ses. Då man får slänga sig i varandras armar, andas in doften som gör en galen och hjärtat tycks slå rekordsnabbt.
Distansrelationer är sannerligen inte lätta. Att verkligen känna att man lever i dessa är ytterst karaktäristiskt. Men är det inte vad livet handlar om? Att leva.. och att känna.
Kommentarer
Postat av: M
Hej söta du!
Jag förstår preci din känsla. Ett tips jag skulle ge dig är att strunta i att tänka efter så mycket. Vill du höra av dig, ja då gör du det. Jag tycker inte att man ska lägga ner så mycket tid till det där så kallade spelet. Följ ditt hjärta Amanda det visar dig den rätta vägen genom livet, även om det inte alltid är solsken. Du vet vad du måste göra, ingen annan!
Stor kram
Postat av: Andrea
Sjukt fina ord Amanda!
Trackback
