MANDY' la nostra vita

Jag känner på mig att jag kommer gråta mig till sömns inatt. Det här är den första kvällen på mycket länge som jag inte har några planer alls för kvällen. Jag har inte ens något plugg som jag måste ta itu med. Det skrämmer mig att jag inte klarar av det. Att bara vara. Jag och mina tankar. Trots att jag har Dafne här i rummet bredvid och en mobil som piper med jämna mellanrum känner jag mig ensammast i världen ikväll.

Man kommer onekligen underfund med mycket boendes ensam i ett nytt, främmande land. Men något som jag verkligen insett är hur singellivet inte tilltalar mig för fem öre. Allt flirtande, alla gratis drinkar och komplimanger är så fruktansvärt betydelselöst. Man får uppskattning för något så ytligt, något så banalt. Allt av personer som ofta inte ens vet vad du heter. Desperation. Människor som flyr in mellan nattklubbarnas fyra väggar för att för några timmar glömma bort hur ensamma de egentligen är. Hur gärna de skulle vilja ha någon att faktiskt dela livet med. Om så bara för några veckor, några timmar.

Jag har kommit underfund med hur viktigt det är att alltid, varenda dag, jobba för en sund relation till såväl vänner som familj. För det finns ingen som kan få dig att känna dig så värdefull igen, så dyrbar, som efter en utekväll där du blivit bjuden på precis allt - varesig du ville det eller ej, får skjuts hem som du så naivt tror sker av välvilja, varpå killen du precis fått skjuts av slänger sig över dig och försöker kyssa dig våldsamt. Det var alltså inte av välvilja du fick skjuts hem, utan för att förväntningar fanns på att han skulle få något tillbaka.

Eller som den dagen man tog på sig den där klänningen som egentligen var lite för kort, men man kunde ju alltid se minst 3 tjejer på en och samma utekväll i Stockholm ha valt att klä sig i just denna. Då måste du ju kunna ha den även här? Så fel man kan ha. Du tas på, du förnedras, kladdiga och blöta kyssar träffar motvilligt din hy som nu förvandlas till smuts, du kläs av med blicken och framför allt försvinner lite av din värdighet för varje ny man som låter dig veta att han fått ett nytt runkobjekt för natten. För det är såklart det enda de kan få. De svinen.

Jag saknar att ha någon i mitt liv som ber mig att ta på mig mer kläder, istället för att ta av mig. Som vill hålla mig i handen, mer än någon annanstans. Någon som ber mig vara osminkad, istället för att dölja vem jag är med smink. Någon som faktiskt lyssnar på vad jag har att säga, och inte underskattar mig. Jag saknar någon som drar ner min klänning, istället för att dra upp den. Framför allt saknar jag någon som drar ner de svinen som tar lite av ens värdighet för varje gång de tar sig friheten att behandla ens kropp som om den vore till salu, med avsaknad av såväl känslor som värde.