"Här hemma"
Flera av mina tjejkompisar som varit här nere någon månad säger ofta att de inte känner sig hemma här. För mig är det helt tvärtom. Jag kan komma på mig själv med att inte ha tänkt på Sverige eller Stockholm på flera, flera dagar. I början tänkte man nästan hela tiden "undrar vad som händer i Stockholm just nu.. " osv. Men numera känns verkligen Milano som mitt hem. I alla fall temporärt.
Det beror säkerligen på flera olika anledningar. Först och främst har jag alltid haft otroligt lätt för att anpassa mig till nya miljöer. Jag var alltid den av mina kompisar när vi var små som "vågade" lämna mamma och pappa för att sova hos kompisarna istället. Jag längtade aldrig hem och gråtandes ville bli hemkörd mitt i natten. (Alla har vi nog varit där när kompisen längtar efter mamma och vill åka hem mitt i natten).
Men alla mina svenska vänner som spenderar någon/några månader här åker eller har åkt hem för att hälsa på redan efter några veckor. Det har jag inte gjort just för att jag inte vill få känslan av att jag är här på en längre semester. Jag vill inte bli för involverad i livet hemma igen, utan det är livet här i Milano som är aktuellt för mig nu. Jag vill ge 100% till att försöka känna att jag verkligen bor här och det gör man enklast genom att skippa uppdateringarna från Stockholm så mycket som möjligt.
Jag kom hur som helst på mig själv igår, då jag pratade med Emilia, att jag kallade Milano för "här hemma" gentemot Stockholm. Jag blev helt chockad då jag hörde mig själv uttrycka de orden. Men just nu känner jag mig 100% hemma här och jag har gjort det ett rätt bra tag. Jag känner inget behov av att komma hem på ett tag utan mitt liv är här just nu. Självklart känns det ibland som att jag bara vill ta första bästa flyg hem över en dag. Men sen skulle jag garanterat vilja komma hem igen, tillbaka hit, väldigt snabbt. För just nu i mitt liv är det här jag ska vara, och det blir således mitt hem.
Jag är så otroligt tacksam över att jag även mentalt bor - känner mig hemma, i ett annat land. Att jag får känna på känslan att för ett tag inte kalla Stockholm mitt hem. Få känna på känslan att bli så hemma någon annanstans. Det är en rikedom ingen kan ta ifrån mig.
Det beror säkerligen på flera olika anledningar. Först och främst har jag alltid haft otroligt lätt för att anpassa mig till nya miljöer. Jag var alltid den av mina kompisar när vi var små som "vågade" lämna mamma och pappa för att sova hos kompisarna istället. Jag längtade aldrig hem och gråtandes ville bli hemkörd mitt i natten. (Alla har vi nog varit där när kompisen längtar efter mamma och vill åka hem mitt i natten).
Men alla mina svenska vänner som spenderar någon/några månader här åker eller har åkt hem för att hälsa på redan efter några veckor. Det har jag inte gjort just för att jag inte vill få känslan av att jag är här på en längre semester. Jag vill inte bli för involverad i livet hemma igen, utan det är livet här i Milano som är aktuellt för mig nu. Jag vill ge 100% till att försöka känna att jag verkligen bor här och det gör man enklast genom att skippa uppdateringarna från Stockholm så mycket som möjligt.
Jag kom hur som helst på mig själv igår, då jag pratade med Emilia, att jag kallade Milano för "här hemma" gentemot Stockholm. Jag blev helt chockad då jag hörde mig själv uttrycka de orden. Men just nu känner jag mig 100% hemma här och jag har gjort det ett rätt bra tag. Jag känner inget behov av att komma hem på ett tag utan mitt liv är här just nu. Självklart känns det ibland som att jag bara vill ta första bästa flyg hem över en dag. Men sen skulle jag garanterat vilja komma hem igen, tillbaka hit, väldigt snabbt. För just nu i mitt liv är det här jag ska vara, och det blir således mitt hem.
Jag är så otroligt tacksam över att jag även mentalt bor - känner mig hemma, i ett annat land. Att jag får känna på känslan att för ett tag inte kalla Stockholm mitt hem. Få känna på känslan att bli så hemma någon annanstans. Det är en rikedom ingen kan ta ifrån mig.
Kommentarer
Trackback
