MANDY' la nostra vita

Igårkväll var en kväll jag gärna glömmer. Okej, såå farligt var det väl inte. Men jag och Miranda var på en middag angående katalogsjobbet som eventuellt drar igång nästa vecka. Vi satt på en middag som vi trodde skulle ta circa en timme, men istället tog det fyra timmar. Det pratades endast och åter endast italienska. Alla fördomar man har om italienare att de pratar non stop (och gärna med munnen full av mat) och att de låter dödsarga även om de pratar om något positivt och roligt bekräftades.

Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta när vi bytte position vid bordet en gång i minuten - allt för att hålla oss vakna. Och ögonlocken kändes lika tunga som under historia B lektionen en torsdagmorgon klockan 8. Vi hade pratat om utgång efteråt men successivt under middagen kändes sängen som det enda alternativet. Aldrig har jag varit med om sådant sömnmedel! Det pratades 10% om jobbet och 90% om konst och världens alla problem.. Kunde inte bli mer upplyftande!..

När jag lite diskret (trodde jag..) fick nog, visserligen sedan 3 timmar tillbaka.. och gäspade högt samtidigt som jag tittade på klockan fick vi äntligen höra det vi suktat efter i timmar. Andiamo! Och så var vi ute som skott från restaurangen. Men då var vi bara tvuuuungna att se den enes våning som skulle vara så enastående. Och visst var den fantastisk med all konst på väggarna som hängde fastkedjat från taket. Men för mig var det enough. Aldrig har jag sovit så gott som efter den här kvällen.. Miranda och jag somnade hos mig såfort vi kom innanför dörren.