MANDY' la nostra vita

Jag kan inte säga tillräckligt många gånger hur mycket jag älskar att vara här. Det vet ni. Jag lever i en drömvärld just nu. Men även i den mest osannolika världen av de alla kommer verkligheten ikapp. Ibland i större utsträckning än andra. Jag har aldrig längtat hem så jag mått dåligt sedan jag kom hit, utan jag längtar hem på ett sätt som egentligen bara är väldigt nyttigt. Aldrig kommer jag uppskatta det som finns hemma så mycket som efter denna resa. Men vad är det egentligen jag saknar såhär på rak arm?

- Familjen. Jag är van vid att umgås med min familj, framför allt mina föräldrar, precis varje dag. Jag saknar alla middagar, filmkvällar och att bara vara - tillsammans med dem. Det känns så konstigt att "vara utomlands" och inte ha dem med mig. Det är pinsamt många gånger som jag går förbi uteserveringar och dylikt, och tänker på att här skulle jag vilja sitta med mamma och pappa. Det är vidare konstigt att uppleva så mycket, vara med om så mycket, men inte kunna uppdatera dem i den utsträckning som jag brukar. Med andra ord är detta nyttigt för mig. Alla mår bra av att frigöra sig lite, även om saknaden är svår att beskriva..

.. Och Skalman. Jag har en liten sköldpadda hemma. Kanske är han inte så mycket för världen, men för mig har han sett mig gråta tills det inte finns några tårar kvar att gråta. Skratta tills magen skriker av träningsvärk. Plugga tills solen går upp, för att sedan sova och vakna av hans krafsande på rutan. För mig är han inte bara en sköldpadda. Han är en livskamrat. Bara de som själva har djur vet vad jag pratar om. Han är ett sällskap. En individ. Ett sällskap som jag saknar oerhört.

- Mina vänner. Även om jag är omgiven av många fina människor här nere, har jag inte funnit någon som ens kommer i närheten av mina vänner hemma. Jag saknar mina tjejer som känner mig utan och innan, som kan avsluta mina meningar innan jag knappt hunnit påbörja dem och som vill mig väl - i alla lägen. Efter den här resan vet jag vilka mina vänner är. Ingen har gjort mig besviken, utan jag visste det innan jag flyttade till Milano - och jag vet det nu. Jag kan inte vänta tills jag får tillbringa galna utekvällar med Caroline, som i sedvanlig ordning börjar med ett glas vin på Ett litet hak där jag duckar för röken från hennes cigarett som i ett tv-spel, eller filmkvällar hos Ebba med hennes fina familj som avslutas med mig tryggt sovandes på hennes arm och dagen därpå som alltid tillbringas vid poolen hos henne. Att Saga varit den som hört av sig konstant sedan dag 1 här - och alltid låtit mig veta att hon finns där. Att Anna tog sig tid mitt i all studiestress och kom ner hit och fick uppleva allt det som jag upplever. Det värmer. Ni är många andra som jag inte kan vänta på att få träffa. Ni vet vilka ni är.

- Pappas mat. Jag är sedan födsel otroligt bortskämd med fantastisk mat 7 dagar i veckan. Husmanskost vet jag knappt vad det är, utan varje dag lagar pappa komplicerade egna recept där den ena rätten smakar ännu bättre än den andra. Här i Milano äter jag fantastisk mat då vi äter ute, men det jag livnär mig på, på egen hand, vill jag inte kommentera. Kanhända är det bättre än nudlar, men det är på den nivån vi snackar.

- Ridningen. De första gångerna jag såg hästar här i Milano (polishästar) började jag gråta. Jag skojar inte. Dansen saknar jag inte alls på samma sätt, men det beror på att ridningen, stallet och hästar på ett helt annat plan blir en livsstil. Det blir så mycket mer djupgående, än vad dansen är. I alla fall för mig. Och då har jag ändå dansat både längre och mer än jag ridit. Men det är något speciellt med ridning. Jag saknar hästarna, mina fantastiska ridlärare och framför allt bara sporten i sig. Jag tror aldrig jag är så lycklig och harmonisk som på hästryggen. Är det något jag vet att jag kommer göra om 20 år är det att rida.

- Sveriges människor. Folk har en tendens att kalla oss både bittra och stela. Men aldrig har jag längtat så mycket efter svenskar som nu. Under mina snart 4 månader här kan jag räkna på en hand de gånger jag blivit behandlad väl av en kvinna/tjej. Om de arbetar inom serviceyrket spelar ingen roll. De låter dig veta att de inte tänker hjälpa dig, då du är en börda för dem. Bitterheten är ett faktum. Självklart finns det undantag i Sverige där detta sker också, men jag som Italienälskare är ändå hyffsat objektiv i denna fråga, men de kan överlag inte uppföra sig här. Svenskar har en helt annan hyffs och förmåga att alltid agera professionellt snarare än impulsivt och känsloladdat. Stelt säger vissa, ödmjukt och professionellt säger jag.

I denna fråga är jag likväl trött på att aldrig kunna gå utanför dörren utan att jag uppmärksammas likt Duomo (den stora sevärdigheten i Milano) självt. Och detta handlar inte om att jag skulle vara så snygg och bla bla, och att jag i själva verket njuter av det. Är du tjej får du stå ut med männens desperation. För det är desperation det handlar om. Tråkigt men sant. Jag har känt av detta i stor grad under mina semestrar i Italien. Men jag trodde aldrig att det skulle vara i sådan stor grad som det faktiskt är, där både tårar och raseriutbrott blivit konsekvenser av deras respektlösa beteende. Svenskarnas feghet och blyghet som folk så ofta klagar på, är någonting att uppskatta. Believe me.