Jag vaknade till det här blogginlägget av min C.
Igår grät jag. Idag grät jag.
Att först ta farväl av världens bästa pappa och familj för att sedan säga hej då till min bästa vän Amanda. Det är tungt. Jag är inte personen som gråter i första hand, det händer väldigt sällan, men igår hände det. Likaså idag.
Vänner kommer och vänner går. Men har ni upplevt känslan när man tycker om någon så mycket så det känns som ens egen familj. Amanda har kommit att bli en bästa vän, en syster. Någon jag vet att jag aldrig kommer släppa och som aldrig kommer släppa mig. Någon jag kommer umgås med om ett år, om 10 år och mer än så. En vänskap som denna får mig tårögd av både glädje, kärlek, och tanken på den enorma saknad jag kommer känna från och med imorgon. MEN, vi ska ses snart. Det ska vi.
Kommentarer
Trackback
