MANDY' la nostra vita

Jag är nog den mest känslomässiga person jag känner. Men när jag bli ynklig & sjuk - och således ensam, blir min känsliga sida något utöver det vanliga. Idag har jag haft någon form av kontakt med de flesta som betyder mest för mig och jag känner mig rörd av det faktum att min mobil piper konstant från fina personer som hört att jag blivit sjuk och vill hälsa att de tänker på mig.

Jag är långt ifrån dödsjuk och inte heller ett unikt fall som insjuknat. Men det känns nästan som det. Blombud, krya-på-dig-sms, telefonsamtal och till och med omnämnd i radio. Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad. Jag kan inte dra det så långt att det känns bra att vara sjuk och få känna sig behövd, uppskattad och ihågkommen. Smärtorna i örat och den stigande febern är för krävande och deprimerande. Men att få tid till att prata/skriva med precis var och en av alla de människor man bryr sig mest om - och få känna att det är ömsesidigt, har nog gjort mig något friskare.

En dag som denna kan jag fundera i timmar på vad jag gjort för att förtjäna att omges av så fantastiska och omtänksamma människor. Även om jag fortfarande inte kommit fram till ett konkret svar på det, antar jag att det finns en naturlig förklaring. Just precis i detta nu är jag nog världens lyckligaste sjukling.