MANDY' la nostra vita

Vet ni en sak? Häromdagen sades min ridning upp och det gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag bara har mindre än en handfull lektioner kvar innan det är helt slut med ridningen på ett bra tag. Ännu värre är det att jag inte kan rida idag heller då jag ännu inte är helt bra och fortfarande äter penicillin. Visserligen ser jag nu att det inte är själva penicillinet som gör det farligt att träna, utan infektionen man har i kroppen. Fanfanfan att jag alltid ska ha sådan otur och bli sjuk i så olägliga situationer. Förra året missade jag min stora dansföreställning på Vasateatern som vi tränat till i över ett halvår. Jag hade även influensan och nästan 40 graders feber på min studentbal. Kul.

Nu är det ridningen jag inte får njuta av den sista tiden. Det jag får försöka tänka är att jag gör detta för Milano och den dröm jag gått och burit på längst. Hade det inte varit för Milano hade jag fortfarande ridit som vanligt. Och hur mycket jag än älskar att rida finns det ingenting som kommer betyda så mycket för mig som Milanoflytten. För mig är det så mycket djupare än en temporär flytt utomlands. För mig tyder det på mod och styrka att uppfylla sina drömmar, hur stor utmaning det än blir. Även om det innebär att lämna alla nära och kära i ett annat land och åka helt själv, så har jag snart tagit det steget. Drömmar kan aldrig ligga för långt borta ska ni veta. Varesig det är geografiskt, kulturellt eller rent mentalt. Ingenting är ouppnåeligt.