Hemlängtan
För första gången sedan jag kom ner hit för 46 dagar sedan har jag en rejäl hemlängtan. Det är ingenting speciellt alls som orsakat denna känsla utan jag älskar kanhända Milano mer och mer för varje dag som går, och detta kommer defintivit vara en av mina största utmaningar i mitt liv. Men för det första saknar jag mina föräldrar så att det gör ont, men sen är det sjuka att jag saknar saker som jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle sakna. Helt betydelselösa saker egentligen, småsaker, men som orsakar ett litet hål inom mig just nu.
Faktum är att jag är otroligt glad över att känna den här känslan. För om sanningen ska fram har jag nästan varit lite orolig för att jag varit för lycklig här nere och känt för mycket att jag vill stanna här.. länge.. Så den här känslan för mig är någonstans ett tecken på att allt är som det ska. Jag älskar att vara här och att åka hem känns väldigt, väldigt långt borta. Men jag har ett liv hemma som fortfarande tilltalar mig.
Här är det en helt annan värld mot den vi är vana vid hemma. Man tror att man ska vara immun mot ytligheter och dylikt från att ha hängt på Stureplan kontinuerligt. Pfft! Det går knappt att jämföra. Här går de endast och åter endast på ditt utseende då det kommer till sociala sammanhang. Standardfrasen då man hälsar är att fråga vilken agentur den andra tillhör, och att vara trevlig mot nya tjejer man träffar som befinner sig i den branschen existerar i princip inte. De gånger jag varit trevlig får man sig mer eller mindre en känga tillbaka, inte att rekommendera med andra ord. De har taggarna utåt och tror att alla tjejer ska vara som dem.
Har man börjat hänga med en viss grupp av prkillar så finns det inte att man någon kväll skulle gå ut med några andra killar, utan då är man deras och får inte "konvertera" som de kallar det. Det låter helt sjukt och som ni förstår blir man lite hjärntvättad av hela grejen. Det är som en dokusåpa fast in real life. Exempelvis igår då jag blev upphämtad av en av pr-killarna och sedan plockade vi upp 2 andra modeller som jag aldrig träffat, visste den ena precis vad jag hette och att jag&Andrea minsann egentligen skulle gått på middag med en annan kille (den som skulle vara på D&G) varpå jag får onda blicken, ställs till svars och får neka till hela grejen, för allas bästa.
Men hur som helst vet jag att ni vet hur mycket jag älskar att vara här, hur mycket det här har gjort för mig som person, hur lycklig jag är precis varje sekund tack vare att jag är här och att livet i Italien har slagit alla mina enormt höga förväntningar jag hade. Det är helt enkelt en resa jag gjort med de mest extrema ytliga företeelser jag kanhända någonsin kommer få gå igenom, men samtidigt de mest djupa tankar och funderingar man som människa kastas in i. Och vet ni? Det är en kombination som sätter allt jag har att komma med på sin spets. Och jag gillar det!
Faktum är att jag är otroligt glad över att känna den här känslan. För om sanningen ska fram har jag nästan varit lite orolig för att jag varit för lycklig här nere och känt för mycket att jag vill stanna här.. länge.. Så den här känslan för mig är någonstans ett tecken på att allt är som det ska. Jag älskar att vara här och att åka hem känns väldigt, väldigt långt borta. Men jag har ett liv hemma som fortfarande tilltalar mig.
Här är det en helt annan värld mot den vi är vana vid hemma. Man tror att man ska vara immun mot ytligheter och dylikt från att ha hängt på Stureplan kontinuerligt. Pfft! Det går knappt att jämföra. Här går de endast och åter endast på ditt utseende då det kommer till sociala sammanhang. Standardfrasen då man hälsar är att fråga vilken agentur den andra tillhör, och att vara trevlig mot nya tjejer man träffar som befinner sig i den branschen existerar i princip inte. De gånger jag varit trevlig får man sig mer eller mindre en känga tillbaka, inte att rekommendera med andra ord. De har taggarna utåt och tror att alla tjejer ska vara som dem.
Har man börjat hänga med en viss grupp av prkillar så finns det inte att man någon kväll skulle gå ut med några andra killar, utan då är man deras och får inte "konvertera" som de kallar det. Det låter helt sjukt och som ni förstår blir man lite hjärntvättad av hela grejen. Det är som en dokusåpa fast in real life. Exempelvis igår då jag blev upphämtad av en av pr-killarna och sedan plockade vi upp 2 andra modeller som jag aldrig träffat, visste den ena precis vad jag hette och att jag&Andrea minsann egentligen skulle gått på middag med en annan kille (den som skulle vara på D&G) varpå jag får onda blicken, ställs till svars och får neka till hela grejen, för allas bästa.
Men hur som helst vet jag att ni vet hur mycket jag älskar att vara här, hur mycket det här har gjort för mig som person, hur lycklig jag är precis varje sekund tack vare att jag är här och att livet i Italien har slagit alla mina enormt höga förväntningar jag hade. Det är helt enkelt en resa jag gjort med de mest extrema ytliga företeelser jag kanhända någonsin kommer få gå igenom, men samtidigt de mest djupa tankar och funderingar man som människa kastas in i. Och vet ni? Det är en kombination som sätter allt jag har att komma med på sin spets. Och jag gillar det!
Kommentarer
Trackback
