Aldrig varit singel, förrän nu?
Sabbatsår. Då tänker jag på frihet. Året som jag har väntat så länge på. Att kunna göra precis vad man vill och endast ha sig själv och sin egen vilja att tänka på. Jag har gett upp en hel del för att nu kunna sitta här med en känsla av att jag är fri. Jag har ingenting som begränsar mig att få göra det jag vill. Det jag länge drömt om.
För första gången på flera år har jag ingen kille i mitt liv som får mitt hjärta att klappa lite snabbare. Ingen kille som jag har en längtan till att få vara nära. Enligt mig kan man vara singel på olika nivåer. Antingen är man singel med förpliktelser. Eller singel utan förpliktelser. Under de närmsta åren som varit har jag varit upptagen och singel med förpliktelser om vartannat. Jag har alltid haft en +1 om ni förstår vad jag menar. Aldrig bara mig själv.
Men jag har aldrig varit där jag befinner mig nu. Där jag både är singel och utan förpliktelser. Detta slog mig igår och med ens fick jag en lyckokänsla utan dess like i kroppen. Jag kände att om det är någon gång i livet man ska vara så singel och fri det bara går att vara, är det väl ändå under ens sabbatsår? Den tid då du ska stå på egna ben och göra det du alltid drömt om, stora som små saker.
Men jag kan inte undgå att känna en känsla av .. vemod. Mina vänner och bekanta säger alltid att jag är så stark och att jag har väldigt mycket, ska vi kalla det girlpower, inom mig. De ringer alltid mig i första hand då de träffat på en skitstövel som behövs sättas på plats. Jag låter aldrig en kille sätta sig på mig och jag är medveten om vad jag är värd. Men värt att veta är att jag är en tjej som är oerhört kärleksfull och väldigt beroende av kärlek, närhet och passion. Kan man få det som singel?
Men för att inte fastna på det konkreta; de faktorer som gör att så många tjejer inte klarar att stå på egna ben, inte ha sin +1 vid sin sida - rädslan för att bara ha sig själv, tänkte jag återkoppla till inläggets första stycke. Jag har nu bara mig själv att lyssna på. Den som ska göra mig trygg är jag själv, givetvis med hjälp av nära vänner och familj. Men jag tror att det är väldigt nyttigt att få känna på det. Att hantera situationer utifrån jag och inte vi. För är det någon som ska leva mitt liv och vara huvudpersonen i mitt liv, är det ju ändå jag själv. Det är endast jag som kommer att vara med i det långa loppet i mitt liv. Människor kommer och går, men jag kommer alltid att finnas kvar.
Tack vare mina val kommer jag efter jul att uppfylla den dröm som funnits med sedan fem år tillbaka. Nämligen lämna Sverige för Italien, i alla fall för ett halvår. Jag kommer sedan att börja plugga i Uppsala, förmodligen ta ett år utomlands under mina juridikstudier. Här hemma kommer jag alltid ha kvar det som betyder något. Min familj och mina vänner. De som kommer att stå vid min sida vilken del av världen jag än befinner mig i. Det stöd som, enligt mina erfarenheter, tyvärr inte är en garanti om du har en kille kvar på hemmaplan. Och jag är tacksam, stolt och imponerad över att jag lyckats välja bort det som skulle begränsa mig och hindra mig från att uppfylla mina drömmar.
