MANDY' la nostra vita

Jag låter fingertopparna svepa över radions symmetriska knappar. Allt i hopp om att finna den radiokanal där minnen ej utlöses i ett ytterst märkbart tempo. Allt i hopp om att mina hörselgångar inom kort mottager musik utan konsekvenser i form av vidaresignaler till hjärnan som månne skapar allt från både ångest och nedstämdhet till gränslös lycka och harmoni. Jag vill ta in musikens klang utan att tänka, utan att minnas.

Radio 107.5, vinyl 107 och inte minst kanalen med minnenas minnen: lugna favoriter. Alla innebär de tankar, ältande och ett lyckorus, om vartannat. En kombination som fungerar med en viss alkoholhalt i blodet. Men nu, idag, kan jag inte hantera det. Jag vill inte minnas. Jag vill inte slukas av gränslös lycka, eller bottenlös hjärtesorg. Jag vill bara vara. Bara ta in musikens toner. Lyssna på låtens textrader utan att förstå vad de vill säga, vad dess budskap har med mig och mitt liv att göra.

Låten som mina öron aldrig uppmärksammat tidigare, kanhända aldrig ens hört tidigare, sprider ett lugn ut i varenda centimeter av min kropp. Inga minnen. Inga känslor. Bara musik. Intetsägande textrader och toner som för mig är högst banala. Inga toppar, inga dalar. Endast ett lugnt hav. Ett lugnt hav av likgiltighet.

Så plötsligt kommer den. Låten som får hjärtat att bulta hårdare och det förut så fridfulla och harmoniska ansiktet döljs nu av en rödlätt ton av genans. Jag andas ansträngt, med ett tryck mot bröstet som är svårt att identifiera. Vill jag känna denna känsla igen? Eller är det måntro ångestfyllda känslor allt handlar om. Det enda jag vet är att det lugna havet inte är något för mig. Antingen är det toppar eller dalar, lycka eller sorg. Jag vill lyssna på låtar som får mig att känna. Det lugna havet och likgiltig musik är till för de som vill leva säkert. De som aldrig får känna på de riktiga topparna. De som aldrig får känna på den bottenlösa sorgen. De som aldrig lyckas kämpa sig upp igen. Starkare än någonsin.