Skitdag! :(
Ska jag blogga om träning, fredagens fest eller kanske bara dessa typiska vardagsbetraktelser som brukar infinna sig någon gång varje dag i denna blogg? Nej, jag har varit på för dåligt humör hela dagen för att ens orka skriva en rubrik till ett tomt inlägg.
Med en mun som ett upp-och-nervänt U, smutsigt hår och löst åtsittande kläder har jag ikväll tyckt synd om mig själv och den förbannade höstdepression som jag alltid råkar ut för i ett par veckor, någon vecka efter min födelsedag. Trots att jag föredrar det faktum att allt därmed är som vanligt så blir jag förundrad över hur allt kan vara så fel, när man har så mycket att se fram emot.
Inte har jag vågat ringa någon för att tänka på annat heller. Är jag på dåligt humör räcker det med att motpart säger något som blir fel i mina öron och jag hugger som den värsta huggormen. 3 gånger lät jag Carro ringa, både till min mobil och hem. Jag vågade helt enkelt inte svara. Det är inte värt det. Vill inte få något mer att må dåligt över, då det bara kändes som att jag blir oense med varenda en idag. Alla får lida över att jag plötsligt är lika deprimerad som... ja jag alltid är vid den här tiden på året.
Hur som haver, fick jag lägga band på mig själv och höra vad Carro ville då hon ringde för fjärde gången. Efter bara någon minut kom jag på mig själv sittandes med ett stort leende på läpparna, och en värme inom mig som jag ett tag trodde att jag förlorat för gott.
Plötsligt säger Carro något av sina exemplariska, efterföljansvärda för oss vanliga döda och ja.. fullkomligt admirabla och utomordentliga skämt som jag evinnerligen skrattar så jag kiknar åt. Och efteråt utbrister hon glatt:
- Det där kallar jag gapskratt Amanda. Du fick till och med en och annan tår nu va?
Och bara sådär sitter jag här med en skål fruktsallad, håret uppsatt i en frän knut och njuter av livet i min mjukisdräkt i velour. Ibland är livet bra ändå.
Med en mun som ett upp-och-nervänt U, smutsigt hår och löst åtsittande kläder har jag ikväll tyckt synd om mig själv och den förbannade höstdepression som jag alltid råkar ut för i ett par veckor, någon vecka efter min födelsedag. Trots att jag föredrar det faktum att allt därmed är som vanligt så blir jag förundrad över hur allt kan vara så fel, när man har så mycket att se fram emot.
Inte har jag vågat ringa någon för att tänka på annat heller. Är jag på dåligt humör räcker det med att motpart säger något som blir fel i mina öron och jag hugger som den värsta huggormen. 3 gånger lät jag Carro ringa, både till min mobil och hem. Jag vågade helt enkelt inte svara. Det är inte värt det. Vill inte få något mer att må dåligt över, då det bara kändes som att jag blir oense med varenda en idag. Alla får lida över att jag plötsligt är lika deprimerad som... ja jag alltid är vid den här tiden på året.
Hur som haver, fick jag lägga band på mig själv och höra vad Carro ville då hon ringde för fjärde gången. Efter bara någon minut kom jag på mig själv sittandes med ett stort leende på läpparna, och en värme inom mig som jag ett tag trodde att jag förlorat för gott.
Plötsligt säger Carro något av sina exemplariska, efterföljansvärda för oss vanliga döda och ja.. fullkomligt admirabla och utomordentliga skämt som jag evinnerligen skrattar så jag kiknar åt. Och efteråt utbrister hon glatt:
- Det där kallar jag gapskratt Amanda. Du fick till och med en och annan tår nu va?
Och bara sådär sitter jag här med en skål fruktsallad, håret uppsatt i en frän knut och njuter av livet i min mjukisdräkt i velour. Ibland är livet bra ändå.
Kommentarer
Trackback
