MANDY' la nostra vita

Hur mycket jag än älskar Sverige och speciellt Stockholm, känner jag starkare än någonsin att jag vill komma härifrån. Efter jul sticker jag. Även om boende inte är fixat så tänker jag boka en enkelbiljett, så får jag i sådana fall bo på hotell tills det löser sig. Jag tror att det är så jag måste gå till väga för att inte få kalla fötter; bara boka en enkelbiljett och sen får resten lösa sig bäst det vill. Bekanta där nere har jag som kan hjälpa mig. Jag sitter nu och tittar på språkresor för att få en liten hjälp på traven. Kanske är det den vägen jag skall gå? Och sedan stanna kvar några månader när kursen är avslutad.

Hela tiden har jag vetat att jag måste ta en termin off efter gymnasiet. En termin med mycket luckor i kalendern, så att säga. Jag har nog haft mer aktiviteter och prestationsångest under mina senaste år, än vad många har under en halv livstid. Jag har njutit av all ledighet, fram till nu. Jag har fått den vilan som jag behövde. Nu vill jag utforska världen. Starta mitt liv som vuxen. Ett liv där jag ska överträffa mig själv i allt jag gör. Göra mig själv stolt, ty det är inte längre omöjligt. Jag vill inte vara den som i så ung ålder är fast på ett och samma jobb år ut och år in. Sedan står man där då det är för sent. Somliga säger att det aldrig blir för sent. Men tro mig, du vill inte åka 30 år gammal till Milano, Paris, London.. och knyta kontakter som du stolt kan berätta för vännerna i Sverige, festa som om det inte fanns någon morgondag, leva som om varje dag vore den sista.. och blir sådär hopplöst förälskad som man bara kan bli i en semesterflirt utomlands.

Jag gör allt jag kan för att inte bli för fast här i Stockholm. Kommer jag för nära någon.. och här pratar vi inte vänner, blir det numer antingen han eller jag som tvingas backa. Milano klingar i det fallet illa, hos oss båda. Känslor dyker som alltid upp när det är som mest otajmat, då man som minst vill ha ett förhållande. Det gör ont, men jag har inget val. Jag avslutade något som överlag var väldigt fint i somras, av den anledningen att det började bli så seriöst att min dröm - flytten till Milano i ett halvår - blev hotad. Vi skulle precis bli tillsammans, och jag kände på mig att känslorna bara skulle växa och till slut skulle jag banga min dröm. Drömmen jag haft i fem års tid. Och jag tänker inte låta någon kille stå i vägen för mina drömmar. Ett val som jag är otroligt stolt över.

Det är så typiskt tjejer att lägga sig raklång och lägga ner allt såfort de blir kära. Men det är inte min melodi. Det ska det aldrig bli. Inte heller idag då det är kallt, mörkt och längtan efter att dela kvällarna med någon blir så hög. Men jag ska vara ensam. Någon vis person sa en gång att ensam är stark. Jag vågar helt enkelt inte fortsätta det som påbörjats, vågar inte låta mitt hjärta slå sådär fort som det bara gör då man träffar någon väldigt speciell. Milano är viktigare. Min dröm är viktigare. Man är bara 19 och odödlig en gång.