.
Melankolisk eller kanske bara likgiltig, tömd på kärnfullhet, eller kanhända överhuvudtaget inget essentiellt. Blir städse så besviken, men aldrig förvånad. Har gemene man börjat acceptera läget, eller bara vant sig vid allmänhetens brist på respekt?
Jag ser tillbaka med vemod och saknad, men vill inte tillbaka. Aldrig har nuet varit så olustigt. Aldrig har blicken i de annars så livfulla ögonen varit så enahanda. Inget smink i världen kan förvandla denna olust till skönhet. Ett ökat behov av bekräftelse är minst sagt evident, ja glasklart.
Kan inte låtsas att allt är bra, att jag är tillfreds, när klumpen i magen bara växer. När besvikelsen är så stor. Aldrig har jag känt mig så otillräcklig. Vad har jag egentligen att komma med när det väl kommer till kritan? När kommer jag bli uppskattad för det som faktiskt betyder något igen?
Känslan av att sitta inne på en tickande bomb blir outhärdlig. Ovissheten rörande om det ens är värt att ta en diskussion eller inte varje gång man blir besviken bryter ner en långsamt men säkert. Jag är trött på att bli besviken. Trött på att man ska bli positivt överraskad de få gånger man stöter på ärlighet. Trött på att man jämt måste spela för att vinna.
Och jag är förbannat trött på att jag spelar med hjärtat varje gång jag ger mig in i leken.
Jag ser tillbaka med vemod och saknad, men vill inte tillbaka. Aldrig har nuet varit så olustigt. Aldrig har blicken i de annars så livfulla ögonen varit så enahanda. Inget smink i världen kan förvandla denna olust till skönhet. Ett ökat behov av bekräftelse är minst sagt evident, ja glasklart.
Kan inte låtsas att allt är bra, att jag är tillfreds, när klumpen i magen bara växer. När besvikelsen är så stor. Aldrig har jag känt mig så otillräcklig. Vad har jag egentligen att komma med när det väl kommer till kritan? När kommer jag bli uppskattad för det som faktiskt betyder något igen?
Känslan av att sitta inne på en tickande bomb blir outhärdlig. Ovissheten rörande om det ens är värt att ta en diskussion eller inte varje gång man blir besviken bryter ner en långsamt men säkert. Jag är trött på att bli besviken. Trött på att man ska bli positivt överraskad de få gånger man stöter på ärlighet. Trött på att man jämt måste spela för att vinna.
Och jag är förbannat trött på att jag spelar med hjärtat varje gång jag ger mig in i leken.
Kommentarer
Postat av: Anonym
WÖRD
Postat av: Erica
känner precis samma sak
Postat av: Andrea
Fint skrivet, du är duktig :)
Trackback
