MANDY' la nostra vita

I samband med all skit som just nu cirkulerar i mitt privatliv, vänner exkluderade, får jag höra hur jag inte gjort tillräckligt för att somliga ska känna sig involverade i saker som händer. Kanhända kommer mina ord nu tolkas fel och allt blir bara en soppa av självömkan och sökande efter bekräftelse, men det är emellertid inte ändamålet med detta.

Men jag är en person som alltid tar för vana att bjuda in alla i min närhet på allt som jag har en konkret möjlighet att bjuda in folk till. Det kan handla om allt från diverse bjudningar och events på krogen till banala vardagspromenader ute. Jag prioriterar aldrig vissa vänner framför andra, utan i mina ögon är alla lika, hur kliché det än må låta. Ålder, bakgrund och intressen spelar verkligen ingen roll. Just för att jag själv är en så splittrad person, om ni förstår mig rätt, och faschineras över det mesta. I vissa ögon är jag partytjejen som värnar om "bra" kontakter. I andra ögon är jag plugghästen tillika hästnörden som kan prata timmar om hästfoder och Don Quijote då andra är ute och roar sig.

Men för mig är alla dessa bekantskaper lika värdefulla. Hästtjejer med lite skit under naglarna, träningsnarkomaner som bor på gymmet, plugghästar som lever i böckernas värld och partytjejer med den senaste balenciaga-väskan. För att dra det extremt hårddraget. Skulle jag välja bort någon av dessa extremer, skulle jag samtidigt välja bort en del av mig själv.

Hur som helst är det ytterst oberättigat att anklaga mig för att inte anstränga mig tillräckligt för att få med alla på olika tillställningar, stora som små. Som skrivet ovan ser jag alltid till att bjuda alla i min bekantskapskrets då jag har möjligheten att bjuda in folk. Men, blir det en vana att jag bjuder in till diverse drinkbjudningar, samt frågar om promenader och dylikt, och i 99 fall av 100 får ett nej tappar man till slut lusten. Att alltid vara sjuk varje gång en drinkbjudning hålles är fysiskt omöjligt. För så pass många tillställningar har jag varit med och bjudit folk till nu.

Vad jag ville komma till i det här inlägget är att man måste lära sig att bjuda till lite själv också. Man kan inte förvänta sig att livets glädjeämnen kommer till en medan man sitter i soffan och sörjer det man inte har. Jag ser alltid till att alla jag tycker om är mer än medvetna om att de är välkomna då jag är med och anordnar något. Men tar man för vana att OSA ja, eller preliminärt ja, och aldrig dyker upp ska man inte bli förvånad när jag till slut upphör att fråga. För det är väl ganska rimligt att jag hellre tyr mig till de som med öppna armar tar emot mina inbjudningar, än de som alltid har något som står i vägen för att komma.

För att bli nöjd med sin tillvaro måste man anstränga sig lite själv, ty det kommer aldrig komma till dig utan hårt arbete, målmedvetenhet och en stark vilja och envishet.