MANDY' la nostra vita

Hur mycket energi ska man lägga på något som i huvudsak främjar destruktiviteten och sakta men säkert glider dig ur händerna i samband med att förnuftet får ge vika för starka känslor som beroende, tillgivenhet och lust?

Det här med att förhålla sig realistisk till sin samvaro och dess prövningar är något som jag som känslomänniska är föga duktig på. För mig kan allt som sker på film lika gärna ske i verkligheten, bara det att jag inte har upplevt det än. Då somliga realistmänniskor säger att det beror på att det som sker i filmernas värld inte sker i verkligheten har jag sagt  bullshit, men numera är mitt svar word.

Men lever vi verkligen i en sådan materialistisk, förgänglig och cynisk värld att man inte längre kan förvänta sig att endast nöja sig med en person som är villig att behandla dig som den fantastiska människa du faktiskt är; där osäkerhet och press inte existerar ty allt tvivel försvinner i din närvaro?

Har vi moved into a life där man föregående stycke till trots har funnit sin kärlek som har alla dessa fantastiska egenskaper någonstans men man ger personen ifråga varken tid eller rum att uttrycka dessa?

Vad kan det bero på att man som två individer har funnit varandra, orsakat mer tårar för varandra under ett knappt halvår än vad man möjligtvis upplevt under en hel livstid men ändå inte kan släppa taget om varandra och gå vidare? Varför är man villig att förlora någon man håller mer kär än många andra som om det var ett par halvsnygga skor med en halvhög nersliten klack, när det i själva verket handlar om ett par klackar man vet att man skulle få jävligt svårt att hitta någon annanstans?

Men av vilken anledning vill man då hålla kvar vid en person som omedvetet främjar destruktivitet framför välmående och ett beroende och en begänsning framför frihet? Av vilken anledning mår man sämre då friheten knackar på utanför dörren, föreställandes som något fint men med en hård yta man aldrig tycks ta sig igenom. Behöver frihet nödvändigtvis innebära att vara själv och kunna göra vad man vill, eller handlar det om vetskapen att man har den man idag inte vill leva utan vid din sida?

Hur kan två individer må så fruktansvärt dåligt utan varandra, men varken värdesätta, vara rädd om eller uppskatta tiden då man har haft varandra? Hur kan man känna att det är värt att släppa någon - att förlora någon, för att osäkerheten om hur det skulle bli att våga satsa blir för stor och främmande?

Hur kan man inte våga ta steget ut i det okända med sin älskade vid sin sida, då man är medveten om hur halv man känner sig såfort denne inte längre är där.

Är inte livet för kort för att bara släppa de som verkligen har gjort intryck på en?

Nej, nu ska jag sova på saken... fortsättning följer!