MANDY' la nostra vita

Kvällen ser ut att utvecklas i samma raska tempo som gårdagen. Jag antar att man inte har mycket att välja på som sjukling. Här hemma skulle man kunna tro att jag är pestsmittad. Jag får inte sitta i samma rum som de andra barnen. Och jag får definitivt inte andas när de går förbi mig. Kinamaten fick ätas i vardagsrummet med kvinnor som Adriana Lima, Heidi Klum och Doutzen Kroes som sällskap. Inte för att jag klagade i och för sig.

Mina kära föräldrar är inte hemma. De åkte iväg för ett tag sedan för att köpa lite godsaker till sjuklingen här hemma. Sjuklingen som ingen av oss vill ha något med att göra just nu. I min sinnesförvirring tog jag upp hemtelefonen för att ringa de två som jag håller närmast om hjärtat. Då jag fick höra min egna röst i andra ändan blev jag dock förvånad. Varför svarade jag i min pappas mobil? Hade jag inte varit så trög i huvudet på grund av den förhållandevis höga feber jag tvingas dra med, hade jag förstått på en gång att det var mitt eget nummer jag slagit, och att jag kommit till telefonsvararen på mobilen som ligger död i min säng. Men jag ska faktiskt erkänna att det tog ett par sekunder innan jag generat kunde lägga på och slå numret jag hade tänkt slå. Trots att jag visste att jag var ensam hemma var jag tvungen att se mig omkring, just in case någon såg mig.

 Jag återkommer snart mina vänner.