MANDY' la nostra vita

Happy face. Det stämmer rätt bra in på mig. Jag sitter och skriver på mina texter till min bok och hittills har jag fällt mer än en tår. Jag bodde bokstavligt talat i stallet under en fyraårsperiod och min allra bästa vän var Gandhi, min ögonsten. Vi hade ett band emellan oss som få personer skådat tidigare. Det spelade ingen roll var vi befann oss, men så fort han fick syn på mig började han gnägga och jag blev alltid lika varm inombords. Gandhi var dock gammal redan då jag började rida och fastnade för honom. Men att han en dag skulle försvinna från mig fanns liksom inte. Ridinstruktörerna och ridskolechefen fick ha ett krismöte den dagen Gandhi inte orkade längre. Hur skulle de berätta detta för mig? De valde i alla fall fel. Jag ville få säga hej då, få försäkra mig om att han visste att jag fanns där. Istället ringde de mig på kvällen, då allt var försent. Jag har nog aldrig gråtit så mycket. Sedan dess har min relation till hästar aldrig kommit upp i samma nivå som under den fyraårsperioden. Icke-djurmänniskor förstår inte vad ett djur kan betyda för en.

För att se det positivt är jag så glad och tacksam över att jag fått den erfarenheten av att vara så älskad av ett levande djur. Att få ha den samhörigheten med något levande som inte är en människa. Jag gjorde allt för den hästen. Då brudarna i klassen började kröka och hänga på lokalfester bodde jag i stallet, med min ögonsten. Han formade mycket av den Amanda som jag är idag, hur kliché det än må låta. Då han åkte blev ingenting sig likt, och min tonårsperiod tog fart med en gång.

På gott och ont, eller vad säger ni? ;)