MANDY' la nostra vita

Likt det röda nagellacket på mina naglar som envist håller sig kvar då jag febrilt försöker få bort det med det annars så effektiva polish remover envisas mitt förbannade virus att hålla sig kvar i min kropp. Vatten dricks i mängder, frukter äts inte längre med måtta och vila är the main word för mina dagar. Trots det går den visserligen uppåtgående kurvan gällande min förbättring väldigt sakta men säkert uppåt. Därför ska jag idag trotsa detta virus och åka hem till Alexander i alla fall. Smittar gör jag onekligen inte längre, eller så beror det på att de jävlarna jag träffar har ett immunförsvar vilket jag inte kan säga att jag har i dagsläget.

Nu räcker inte längre egopicsen för att de matta ögonen och den bleka hyn ska få sig ett uppsving. Nu ska jag gå utanför dörren och då kan jag inte se sjuk ut. Det är ju trots allt inte läkaren jag ska till (då man gör det yttersta för att se så sjuk ut som möjligt så att man får en riktig mirakelkur). Alexander får jag ändå ingen sympati från; han säger att jag får skylla mig själv för att jag var ute i helgen då jag visste att jag bara skulle bli ännu sjukare. Så hur ynkligt jag än vrider och vänder på mig av hostattacker och huvudvärk får jag inte ens så mycket som en stöttande kram tillbaka. Har jag tur ber han mig sova på soffan istället för att åka hem. Snygg skulle jag också vara. Och frisk. Det är tur att jag trots allt har bra kontroll gällande en av de punkterna i alla fall. ;)