MANDY' la nostra vita

Somliga kallar det för en olustig avvikelse, andra ser det som en ljusglimt i den annars så banala och ack så förutsägbara tillvaron. Kanhända är det en kombination, en konstellation, av dessa två ytterligheter för gemene man. För mig alternerar det.

Privatim vågar jag visa min fruktan, min disharmoni av att min dröm sedan barnsben månne är överskattad. Så höga förväntingar. Så lite tid. Hur genomgripande blir min vistelse? Vilket avtryck av min egen såväl psykiska som fysiska person lämnas tills vidare utom min vetskap?

Mitt hem. Landet lagom vars största betydelse för mig en gång för alla kommer att spegla trygghet. Eller kanhända fastmer förutsägbar och således prosaisk. Samma visa om och om igen. Alla behöver vi förändringar, eller? Månne bryter jag ett vinnande koncept. En realitet endast den inskränkte väljer att lämna. Månne tar jag det mest fördelaktiga beslut i mitt liv.

Av alla tillkommande plus och minus i mitt beslut, fokuserar jag på plussidan. Det är så jag fungerar. Med allt. Med optimism i blicken och ett ständigt leende på läpparna antar jag min största utmaning i mitt liv. So far. Men hur säker jag än är på att detta är det optimala, att detta kommer att förändra mitt liv till det positiva, kan jag omöjligt undgå att fångas i ett nät omringad av minustecken såfort jag förlorar kontrollen över mina tankar. I mardrömmens realitet blir jag rädd. I det verkliga livet är jag övertygad. Orubblig.

Detta, mina vänner, kallas resfeber.