MANDY' la nostra vita

Hej mina kära vänner!

Therese kom till mig vid lunch idag, varpå vi åkte till Frescati för att ha idrott. Idag stod aerobics på schemat = min favorit! Det var hur som helst ett riktigt bra pass som var både konditions- och styrkekrävande till max.

Nu ska jag strax äta middag och därefter göra mig iordning för en helkväll med tjejerna. Två födelsedagsbarn skall firas och jag är hur taggad som helst. De är tydligen dressed up till tusen så jag får lite ångest för hur jag ska kunna stå bredvid mina skönheter :) Nej då, jag ska nog också hitta något fint i garderoben. Det har pratats om Grodan och Magenta.. We'll see vart kvällen för oss. Det är inte upp till mig att bestämma, utan födelsedagsbarnen.

Inläggets rubrik då.. ni är ju inte dumma ni läsare så ni förstår precis vad det handlar om. Men utan att gå in för mycket på mig och mitt liv, får ni hålla med om att det är få känslor som är så tillfredsställande som när man på eget bevåg lämnar en relation med högt huvud och är medveten om att man gjort vad man kunnat för att det ska fungera. Man har handlat på ett öppet och någorlunda tydligt sätt och endast kört med raka rör. Mer än så kan man inte göra. En annan tillfredsställande känsla, som lika gärna kan vara ångestgivande för pessimisten, är att man känner sig så utmattad och less på alla problem att man inte längre har någon ork eller energi kvar att lägga på relationen. Har man kommit till det stadiet, där man försökt och försökt men det av någon anledning inte tycks funka, är man såkallat klar med en person. Och man ska vara tacksam över att få känna den känslan när man låter någon vara ett passerat kapitel. Det finns inget värre än att känna att man har så mycket kvar att ge, så mycket man vill säga. Jag har ingetdera och det är hur skönt som helst. Att vara stark när man lämnar något känslomässigt bakom sig gör mig lika stolt som då jag har sprungit en mil utan avbrott. Och det händer inte ofta.

I love you, but I love me more.