En av de längsta dagarna på länge.
Inte nog med att dagen har gått långsamt på grund av min bristande entusiasm för det mesta, så finns det en annan mycket bra (eller ska jag säga mycket dålig?) anledning till varför jag bara vill att dagen ska bli till natt, och natten till morgon et cetera. Utan att gå in så mycket som 2 % på mitt och Michaels förhållande (1% har jag ju faktiskt själv valt att dela med mig av) så bestämde vi igår att vi på hela dagen idag inte får ha någon som helst kontakt med varandra.
För er som trodde att man inte kan få nog av varandra för ett tag i ett distansförhållande har megafel. Visserligen är det inte så hårt som det låter, men jag blev själv chockad över att jag och Michael skulle få det problemet. Ett problem som jag dock inte ser som ett problem. Hellre att jag känner att jag får lite för mycket av min prins vissa dagar (då vi har varandra i luren i fem timmar i ett streck utan att ibland säga något väsentligt - eller något överhuvudtaget, på över en timme) än att jag går under av saknad. Självklart saknar vi varandras fysiska närhet varje dag, varje minut. Men på något konstigt, magiskt sätt har vi lyckats skapa en närhet oss emellan där det känns som att vi bor ett stenkast ifrån varandra - och inte i olika länder.
Det gulliga i det hela har varit att jag känt mig bokstavligt talat halv hela dagen idag. Minst en gång i halvtimmen har jag tittat till mobilen i hopp om att det ska ligga ett romantiskt sms från Michael och vänta på mig, men icke. Under en tiondels sekund igårkväll var jag livrädd för att jag riktigt skulle njuta av min "egna tid" utan Michael, men den tanken slogs bort i samma sekund som jag kom på mig själv med att pussa på hjärtat jag har runt halsen som jag har fått av honom.
Jag vet inte om jag ska kalla det för ett litet misslyckande i vår endagspaus från varandra. Men för varje minut som går blir det svårare och svårare att inte ta upp telefonen och ringa numret som leder till min stora kärlek. Ett resultat av detta, då dessa känslor är ömsesidiga oss emellan, är att vi på msn "efter" våra namn har skrivit saker som rör vårt förhållande och den här långa, hemska dagen som vi har tvingats genomlida utan varandra. Jag skriver mitt på italienska och han på svenska. Jag tycker att det är så charmigt och samtidigt en alldeles utmärkt plan så att vi kan uthärda de sista timmarna men utan att ha direktkontakt med varandra. Jag vet att det här är enormt bra för vårt förhållande. För mig har det känts som en dag jag gärna vill glömma, men då vet jag att det har lönat sig och att resultatet blev det vi båda önskade.
Kommentarer
Trackback
