MANDY' la nostra vita

Minsta lilla kraftansträngning får klumpen i magen att bli allt större. I vanliga fall brukar jag ha väldigt svårt för att gråta, men nu är tårarna nära vad jag än gör. Jag är rädd att detta ska visas på dansen idag. Ifall jag inte orkar prestera maximalt och därmed får en hackande tränare på mig som hör och häpna har mer perfektionistiska drag än jag själv så kommer jag inte kunna stå där med ett falskt leende på läpparna längre. I den sekunden kommer min stenhårda fasad att bryta samman.

Helst av allt skulle jag vilja lägga mig i sängen och sova. Men tanken på allt jag har att ta tag i gör att jag inte skulle finna någon ro ens för en minut. Därför får jag längtan av att bara gå ut och springa, springa tills känslan av kroppslig utmattning dominerar över min mentala utmattning.

Jag har inte hunnit äta middag idag. Tanken var att jag för en gångs skull skulle ta tag i matlagningen på egen hand då min mamma äntligen unnar sig en långhelg på Varbergs spahotell och som skrivet i föregående inlägg är min pappa på flygplatsen med Michael. Lyckligtvis, vilket är fel ord att använda, men faktum är att det blev min räddning idag, har jag mina måltidersbars som jag kan äta. Som ni vet köpte jag dem för att äta dem utöver mina riktiga måltider. Men för en dag kommer jag alltså att vara en av alla de som endast lever på dessa dag ut och dag in. Om jag kommer att klara mig på det? Inte en chans.