MANDY' la nostra vita

Hejsan! Efter att nätt och jämt fått ner en svettig hamburgare från Max som säkerligen legat bra mycket längre än vad reglerna tillåter har jag bestämt mig för att det får bli startskottet till min minskning av snabbmat. Jag äter inte mycket godis längre, varför vet jag inte riktigt, jag är helt enkelt inte sugen på det. Kanske har jag vid det här skedet i livet ätit min dos av godis redan som de flesta människor äter under en hel livstid? Låter faktiskt rätt sannolikt. I alla fall har jag nu (äntligen säger mina föräldrar) kommit till insikt med att jag måste dra ner på all snabbmat.

I jämförelse med majoritetens ungdomar äter jag nog väldigt lite snabbmat. Men varför ska man jämföra sig med de värsta? Det finns människor som ytterst, ytterst sällan skulle äta ett mål på mc donalds och de människorna beundrar jag. I alla fall, Max svek mig idag, och Mc donalds sviker mig 50 % av alla de gånger jag äter där. Dags att slå näven i bordet och låta dem gå miste om en av deras trevliga gäster som alltid klagar om att maten legat för länge alternativt inte är helt varm. Frågan är vems förlust det egentligen är?

Imorse funderade jag på om jag skulle unna mig att läsa slutet på Werthers lidanden här hemma istället för i skolan. Svenskalektionen skulle nämligen endast ägnas åt att läsa ut boken, alternativt börja läsa boken, hur man nu valt att prioritera alla våra miljoner inlämningar och presentationer. Personligen kände jag att boken var värd att avslutas hemma där jag harmoniskt kan luta mig tillbaka i soffan och läsa varje ord som om det vore det sista. Rösten inom mig sade dock, givetvis, att det är bäst att gå till lektionen i alla fall, kanske skulle jag vara den lyckligt lottade till ett samtal om min robinsonad som jag lämnade in för X antal veckor sedan. Och visst var jag det!

Efter ett antal dispyter i ettan med en svenskalärare som jag inte ens önskar min värsta fiende, har jag föga tilltro till svenskalärare under lag. Hon ogillade i stort sett allt i mitt sätt att skriva vilket fick mitt annars så omtyckta ämne att driva mig till vansinne. Detta slutade med ett orättvist VG i Svenska A, vilket har givit mig mer än en sömnlös natt. För att se det hela positivt: jag får ett enkelt ämne att tenta upp!

Idag har jag lärt mig att det faktiskt finns bra svenskalärare också. Och inte bara bra, utan fullkomligt underbara dessutom. Jag har hört en del skräckhistorier om min nuvarande svenskalärare. Absolut inget negativt som kan kopplas till hennes person, en omöjlig och ack så orättvis åsikt skulle jag i sådana fall vilja kalla det. Men jag har hört att hon rättar så att man verkligen ser att hon har rättat, milt förklarat. Kommentarer överallt, förslag till bättre ordval, kommatecken och punkter hit och dit. Detta var dock inget som jag fick erfara, utan i ungefär 20 minuter fick jag njuta av lovord som avlöste varandra. Åter igen har jag hopp om svenskans lärare och framför allt har jag fått mitt intresse för att skriva tillbaka.

Och för er som undrar, jag läste på i boken i skolan, men jag stoppade mig själv då jag hade två sidor kvar av boken och skrev lite anteckningar resten av lektionen. Nu ska jag lugnt luta mig tillbaka i soffan och ta in Werthers sista ord i samband med att jag tar farväl av kärlekens man.