MANDY' la nostra vita

 
   Hello!

   Sitter och pluggar in presentationen som vi ska hålla imorgon. Varför känns det alltid som om lärarna ska suga ur den lilla energi som vi har kvar i kroppen inför varje lov? Kan de inte bara unna oss lite kraft och energi inför vår ledighet? Det kommer nog aldrig att ske.

   Men jag är glad i alla fall! Imorgon ska ju jag och min fina mami ha en jättemysig dag med shopping - presenter inför min födelsedag framför allt, äta gott och sedan gå på bio efter min skola. Patrik 1, 5  blir det nog, har velat se den sedan jag såg den på reklam innan den kommit på bio.

   Med Michael känns allt som en saga. Jag är sådär pirrig i hela kroppen. Känslan påminner om i somras då jag satt där som en liten flicka på tretton år som tyckte det var skitballt att hänga med lifeguardsen som allas blickar dras till. För mig handlade spänningen inte om att jag satt bland alla livräddare, som i trettonåringens fall, utan att jag satt i knät på killen som framkallade både den ena och andra känslan i min kropp, så att säga. För övrigt blev tornet på bilden en av våra favoriter.. ur många aspekter. :) Det var väldigt romantiskt att vara där uppe på natten under en stjärnklar himmel. Resten lämnar jag åt fantasin..

   Det roliga blev dock relativt kortvarigt. Den annars så ambitiösa livräddaren hade nu annat som skydde hans sikt. Det resulterade i att Michael absolut inte fick ha flickor sittandes i knät då han jobbade, haha! En utskällning fick jag av pappa också, inte skulle jag komma och förstöra för Michael genom att få honom att tänka på annat..

Nåja, numera är varken havet eller en arg boss konkurrenter till mig om Michaels uppmärksamhet. Han är min, och bara min! :)