MANDY' la nostra vita

Hej på er,

träningen gick helt okej idag. Det var skönt att få tänka på annat och bli fysiskt trött. Det är en skön känsla. Dock var min balettränare på mig, som alltid visserligen. Ibland brukar mina danstjejer kommentera att det bara är en person hon har sin lektion för och pratar till. I vanliga fall tycker jag om att verkligen bli sedd och få den hjälp alla egentligen borde få. Jag har utvecklats något enormt bara sedan jag började träna för henne den här terminen. Dock var det helt fel idag. Jag hade varken ork eller lust att vara den som hon skulle visa "rätt och fel" på så när min utmattade hjärna och kropp vägrade samarbeta var jag säker på att jag skulle börja böla, mitt framför alla i min grupp, då jag ensam skulle göra en övning inför alla. Men med tanke på att vi är så pass tighta i gruppen gav jag ifrån mig lite typiska Amandaläten som kommer av sig självt då övningar inte går som jag vill och sedan lämnade hon mig. Jag tror att hon såg på mig, framför allt i min blick, att allt inte står rätt till i mitt liv just nu. Lärare och vänner brukar säga att jag är en sådan person som man direkt ser då allt inte står rätt till. Efter den situationen lämnade hon mig rätt anonym tills lektionen var slut. Det var välbehövligt idag.

Nu ska jag ringa min vän Ebba för att prata om livet. Det brukar vi göra med jämna mellanrum. Hon är den där väggen som alla människor behöver i sitt liv. Samtidigt väntar jag på ett livstecken från min kära pojkvän, om jag inte är helt ute och cyklar skulle han ha landat för 2 timmar sedan. Aj då vad det där lät hemskt, men förmodligen sitter han på en mysig italiensk restaurang med sina föräldrar och äter utsökta delikatesser. Ni förstår, mat prioriteras först i en italienares liv.