MANDY' la nostra vita

Hej alla mina älsklingar!

Visst är det härligt att den glada Amanda är tillbaka igen? :) Jag märkte mer än någonsin, under min depp-period, att mina nära och kära inte är vana att se mig så nere. Jag gör alltid det mesta med ett leende på läpparna och uppskattar även det minsta i livet. Det var jobbigt även för mig att se så negativt på allt, usch vad energikrävande det är dessutom! Nej, att ständigt gå runt med ett upp-och-ner-vänt U på läpparna är inte alls min grej.

Vet ni vad jag gör nu? Jag bakar kanelbullar! Just nu väntar jag på att de ska jäsa klart och därefter ska jag pensla på ägg och sätta på pärlsocker. Sedan kommer det att lukta nybakade bullar i hela lägenheten. Mums! Jag har redan förvarnat pappa att jag förmodligen inte kommer att äta någon riktig middag ikväll, i alla fall inte förrän senare. Det blir kanelbullar istället. Inte mig emot! :)

Så fort bullarna är klara ska jag sätta mig med tända ljus och ett fat med bullar och ett glas cola och läsa Goethe och svara på frågorna successivt. Jag tänkte komma halvvägs idag, gör jag det kommer jag vara väldigt nöjd efteråt. Imorgon ska det endast pluggas naturkunskap och framför allt tyska , har prov på måndag.

Jag tänkte avsluta inlägget med slutsatsen jag har dragit från den senaste tiden. Livet blir så mycket enklare med ett leende på läpparna. Det är inte alltid det går, man måste tillåta sig själv att bara vara allmänt nere ibland, även om det inte är på grund av något speciellt. Men känslan man får då man mår bra igen och ser på livet ur en ny synvinkel slår det mesta. Då den här klumpen försvinner och får kroppen att kännas 10 kg lättare, då har man anledning att le igen.