MANDY' la nostra vita

Nu har jag suttit med älskade workload planner som är lika upphetsande (läs: ångestframkallande) varje gång. Där kan man nämligen se alla prov, större inlämningar, seminarier samt andra muntliga förhör som vi kommer att ha tills terminen är slut. Jag har suttit här med min stora filofax och skrivit ner ett schema för mina pluggdagar så att jag fördelar min tid jämnt på alla olika ämnen. Logiskt är dock att vissa ämnen kräver mer tid än andra, då man alltid har lättare för vissa ämnen.

Oturligt nog infaller en stor del av min pluggtid på mitt kära höstlov. Men med tanke på att jag befinner mig i Milano då och ändå väntar på att Michael ska komma hem från skolan kan jag passa på att plugga. Jag har räknat med att plugga på planet samt gå upp klockan tio på morgonen (lite sovmorgon ska man väl ändå unna sig?!) samt plugga i tre timmar tills min pojkvän slutar skolan. Därefter lämnar jag plugget tills morgonen därpå. Det låter väl som en bra plan?

Jag har kommit fram till, både en och två gånger, att det här året är och kommer att fortsätta vara det värsta året i skolan någonsin. Dagen då jag tar studenten kommer jag gråta av en lättnad, av en glädje, som inte går att beskriva med ord. Jag kommer att titta upp mot himlen, knappt se något på grund av alla glädjetårar, och skrika ut:

Jag klarade det!