MANDY' la nostra vita

... är att det helt plötsligt är fullt lagligt att gå på krogen. För mig som aldrig har varit ute här i Stockholm blir det en mycket större förändring än för de flesta tjejer i min umgängeskrets som varit ute både en och två gånger i Stockholms nattliv, långt innan de hade åldern inne. 

Faktum är, att det här med krogen aldrig har intresserat mig i den höga grad som det brukar göra i en sjuttonårings liv. Givetvis blir det skönt att kunna förbereda sig för en utekväll och inte vara i behov av att någon vänlig själ styrt hemmafest då föräldrarna är bortresta. Men jag har aldrig haft en dröm inom mig att få sitta i vipen på den mest exklusiva nattklubben i Stockholm omgiven av män som tävlar om vem som har störst champagneflaska, eller vara med på flest vimmelbilder med Stockholms b-kändisar.

Med risk för att låta äldre än vad jag är, var det år sedan som jag fick myror i benen och ångest för att jag satt hemma både fredag och lördag. Missförstå mig inte, jag älskar att festa med mina vänner, det vet ni trogna läsare. Jag kommer säkerligen att njuta fullt ut av många av mina krogbesök tillsammans med mina tjejer. Men tyvärr tillhör jag de människor som har en väldigt nedvärderande syn på de tjejer, där alla ser precis likadana ut, som dag ut och dag in står och posar flitigt framför Stureplans kameror och sedan ser det som en merit här i livet. Jag är säker på att det finns massor med intelligenta och ödmjuka tjejer som syns på alla dessa vimmelbilder vecka ut och vecka in, men deras intelligens utåt sett försvinner i åskådarnas ögon i samband med att de förlorar sin distans till festandet och Stureplans förtrollande värld.

Som en god vän sa till mig:

"Man kan festa alla dagar i veckan sålänge man håller distans till det och inser att vara på stureplansställen är som att gå på teater.. allt är en show."

Med ett par silikontuttar, förstorade läppar och ett umgänge som anses ha "status" men där du inte kan lita på en enda människa blir du förmodligen inte lyckligare, snarare tvärtom. Plastikingrepp är inte något som detta inlägg berör mer än att jag aldrig har varit och kommer aldrig vara emot det. Det är alldeles för många människor som får sina liv tillbaka i samband med att de får ändra på det som fått dem att känna avsmak, och ingen annan än de själva vet om det är värt att göra operationen eller inte. Det här inlägget handlar inte om yta då det gäller det kroppsliga, utan ytlighet i den bemärkelsen då man ägnar sina utekvällar åt något som borde vara personligt festande med ens vänner, möjligtvis inkluderad en chans till att bredda sitt umgänge, till något så tragiskt som att förlora sin ungdom till Stureplans statusfyllda nattliv.