MANDY' la nostra vita

Jag tror att blogg.se inte vill att jag ska blogga. Hela förmiddagen (det där lät inte lite tragiskt...) har jag försökt komma in på bloggen med hopp om att kunna delge er små bitar ur mitt liv. För inte tror ni väl att bara för att ni läser bloggen vet ni allt om mig? Det vi bloggare (måste vara ett av de orden jag ogillar mest..) ofta får skit för är att vi bara väljer att skriva om hur bra våra liv är. Men då bara fler och fler människor läser om ens liv varje dag är det väl hur naturligt som helst att vi väljer att bara skriva om sådant som vi känner att ni faktiskt kan ta del av utan att det blir någon större skada för oss som bloggar. 

Jag förstår att majoriteten av er som är übergulliga och verkligen verkar tycka om att läsa den här bloggen och följa mitt liv inte riktigt förstår varför jag inte kan delge mer om negativa saker som händer i mitt liv. Då vill jag bara att ni ska vara medvetna om den minoritet som läser den här bloggen och som inte delar ert intresse utan vill att jag ska må dåligt. Genom att låta dem veta vad som får mig ledsen och dylikt så utmanar jag ödet och får räkna med att få det som får mig ledsen kastat i ansiktet mer än en gång.  

Ett störningsmoment i den annars så idylliska bloggatmosfären är att många av er läsare väldigt ofta tror att ni vet så mycket mer om oss som bloggar än ni faktiskt gör. Personligen har jag visserligen som mål att vara så öppen som möjligt här i bloggen och låta er ta del av så mycket som möjligt i mitt liv. Det jag bara vill att ni ska veta är att det ni vet om mig är ungefär 1 % av allt som finns att veta. Den procenten innehåller både ytliga och betydligt mer djupgående saker som jag finner intressanta - precis så som jag vill att det ska vara.