"Vi måste prata om Kevin"
Ikväll läste jag ut den bästa bok jag någonsin läst. Det har aldrig hänt mig tidigare att jag stängt av mobilen och låst mitt rum för att ingen ska störa mig då jag läser de sista 50 sidorna i en bok. Så spännande var det! Detta är en bok som jag starkt rekommenderar. Ska ni bara läsa en bok i ert liv så kommer den här boken att ge er mer än de flesta existerande böckerna tillsammans. Well, de jag har läst i alla fall - de är de enda som jag kan uttala mig om.
Den är så oförutsägbar, brutalt ärlig, intelligent, intensiv, gripande, osentimental och hela boken präglas av en hemsk verklighet som berättas med svart humor och en nykter blick. Efter att ha läst dessa nästan 500 sidorna med den pyttelilla texten gör det ont efteråt då den är slut. Så ont och så oförutsägbar att du läser de sista sidorna flera gånger om.
Boken har jag lånat av mamma som i sin tur lånat den av hennes arbetskamrat som inte ens läste klart boken för att hon efter 50-60 sidor upplevde att hon aldrig kom in i den. Jag hade lite samma känsla men gav ändå boken en chans. Och vad jag kan säga till er som ska läsa den så är det som står i början av boken inte bara nonsens. Det kommer nämligen ge er en känsla av att ni känner huvudpersonerna på djupet under resten av boken, och då avlöser de efterlängtade "aha-upplevelserna" varandra.
Strax före sin sextonde födelsedag skjuter Kevin ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Hans mamma, Eva, är den enda som inte är förvånad över det som hänt. Ända sedan Kevin var nyfödd har hon anat att något inte står rätt till med sonen, men ingen har lyssnat på hennes varningar.
Efter morden försöker Eva bygga upp sitt liv igen, och under tiden skriver hon brev till maken Franklin som hon inte längre lever med. Äntligen ska hon få ge sin version av hur hon upplevt Kevins uppväxt, och hon gör det med svart humor och en nykter blick.
Som om detta inte är tillräckligt kom det att hända en rad saker i boken som tvingade mig att kväva tårar i ena sekunden, och i andra försöka sympatisera med en mördare.
Den är så oförutsägbar, brutalt ärlig, intelligent, intensiv, gripande, osentimental och hela boken präglas av en hemsk verklighet som berättas med svart humor och en nykter blick. Efter att ha läst dessa nästan 500 sidorna med den pyttelilla texten gör det ont efteråt då den är slut. Så ont och så oförutsägbar att du läser de sista sidorna flera gånger om.
Boken har jag lånat av mamma som i sin tur lånat den av hennes arbetskamrat som inte ens läste klart boken för att hon efter 50-60 sidor upplevde att hon aldrig kom in i den. Jag hade lite samma känsla men gav ändå boken en chans. Och vad jag kan säga till er som ska läsa den så är det som står i början av boken inte bara nonsens. Det kommer nämligen ge er en känsla av att ni känner huvudpersonerna på djupet under resten av boken, och då avlöser de efterlängtade "aha-upplevelserna" varandra.
Strax före sin sextonde födelsedag skjuter Kevin ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Hans mamma, Eva, är den enda som inte är förvånad över det som hänt. Ända sedan Kevin var nyfödd har hon anat att något inte står rätt till med sonen, men ingen har lyssnat på hennes varningar. Efter morden försöker Eva bygga upp sitt liv igen, och under tiden skriver hon brev till maken Franklin som hon inte längre lever med. Äntligen ska hon få ge sin version av hur hon upplevt Kevins uppväxt, och hon gör det med svart humor och en nykter blick.
Som om detta inte är tillräckligt kom det att hända en rad saker i boken som tvingade mig att kväva tårar i ena sekunden, och i andra försöka sympatisera med en mördare.
Kommentarer
Trackback
