Vikten av att sätta sig själv först, i alla lägen.
Det är så komiskt det här med att vara sjuk. Som ni vet vid det här laget så var det min kära mor som smittade mig. Trots att jag hatar att vara sjuk så har jag legat bredvid henne och kramat om henne vissa nätter då hon känt sig dålig och verkligen tagit hand om henne. Okej, till viss del har det väl berott på att jag hatar att sova själv. Men tanken var god i alla fall. Nu har det blivit som att varje liten bakterie min mamma hade i sin kropp har förflyttat sig till mig och förpestat min tillvaro.
Nu till det komiska. Jag som är barnet oss emellan tog risken att bli smittad då hon låg här hemma sjuk och odräglig. Jag är nu den som blir totalt övergiven här hemma. Pappa är ett undantag, vilket är rätt förvånansvärt i och med att han troligen är den största hypokondriken som skapats på denna jord och i princip tror att han ska bli sjuk av att gå utanför dörren. Men av de återstående familjemedlemmarna blir jag behandlad som om man blir dödssjuk om man råkar komma för nära mig. Ett exempel var ikväll då mamma kom in hit för att säga godnatt men vägrade ta et steg innanför tröskeln. Jag kunde riktigt se hur hon andades så lite som möjligt för att sedan låtsas titta bort åt sidorna och andas fort som attan där luften är någorunda ren. Att jag skulle få en godnattkram var bara att glömma. Det tyckte hon med argumentet att hon legat sjuk i snart två veckor och nu äntligen blivit frisk. Att det är min stackars kropp som tagit över alla förpestade bakterier verkar hon ha glömt...
Hälsningar från en liten arm sjukling sittandes ensam på sängen.
Nu till det komiska. Jag som är barnet oss emellan tog risken att bli smittad då hon låg här hemma sjuk och odräglig. Jag är nu den som blir totalt övergiven här hemma. Pappa är ett undantag, vilket är rätt förvånansvärt i och med att han troligen är den största hypokondriken som skapats på denna jord och i princip tror att han ska bli sjuk av att gå utanför dörren. Men av de återstående familjemedlemmarna blir jag behandlad som om man blir dödssjuk om man råkar komma för nära mig. Ett exempel var ikväll då mamma kom in hit för att säga godnatt men vägrade ta et steg innanför tröskeln. Jag kunde riktigt se hur hon andades så lite som möjligt för att sedan låtsas titta bort åt sidorna och andas fort som attan där luften är någorunda ren. Att jag skulle få en godnattkram var bara att glömma. Det tyckte hon med argumentet att hon legat sjuk i snart två veckor och nu äntligen blivit frisk. Att det är min stackars kropp som tagit över alla förpestade bakterier verkar hon ha glömt...
Hälsningar från en liten arm sjukling sittandes ensam på sängen.
Kommentarer
Trackback
