MANDY' la nostra vita

Det är sjukt vilket hat man kan känna mot en person som man egentligen älskar mer än någon annan. Det är sjukt hur sårad man kan bli av någon som man trodde aldrig skulle vilja göra en ledsen. Det är sjukt hur mycket man kan ta åt sig av något som man vet är så fel.

Jag har alltid varit en person som inte lämnat något åt slumpen. Jag har kämpat och kämpat till kroppen inte orkar mer, allt för att veta att jag gjort allt jag kunnat. Jag har alltid haft mål i livet och vetat att jag en dag kommer att nå dit. Skolan har alltid gått bra och likaså fritidsintressen jag tagit mig an.

Jag har alltid fått lovord från mina föräldrar och haft deras stolta ord i huvudet då jag ska ta mig an en ny utmaning. Men att ha stolta föräldrar trodde jag var något bra. Jag hade fel. Trots att det går väldigt bra för mina bröder så har jag fått lida extremt mycket för att det hittills har gått väldigt bra och enkelt för mig i mitt liv, för att mina föräldrar är väldigt engagerade i min skolgång och allt annat som händer i mitt liv. De känner sig osynliga. Istället för att ta tag i det med mina föräldrar, har den ena kommit på att om han bryter ner mig så kommer hans framgångar synas tydligare.

Jag tror att det blir svårt för er att sätta er in i min situation. Syskonbråk brukar de flesta ta ganska lätt på. Men att ha en vuxen man stående över en, skrikandes, ja vrålandes, att jag inte ska tro så jävla mycket om mig själv - att jag inte kommer lyckas uträtta ett jävla skit i framtiden. Att jag kan sluta plugga redan nu för jag kommer ändå inte lyckas bli något... det har börjat ätsa sig fast i mitt huvud, det vägrar försvinna.

Jag som alltid trott att jag kommer lyckas med det jag siktar efter bara jag kämpar känner nu bara att det kanske är rätt det han säger. Trots att jag innerst inne vet att det är så fel det kan bli, så blir man till slut hjärntvättad när man får höra av en vuxen människa flera gånger i veckan skrika att jag inte kommer lyckas med någonting. Det spelar ingen roll att mina föräldrar säger att han bara är svartsjuk och så vidare, han ska inte ha någon rätt att sabba mitt självförtroende totalt bara för det. 

Just nu vill jag bara bli räddad från det här helvetet. Ni förstår inte hur det är att höra från en familjemedlem att jag inte kommer att lyckas i framtiden, att det var ett misslyckande att jag föddes. Att han står och vrålar mig i ansiktet att jag bara är en tjej som skulle lyckas bättre som prostituerad och att tjejer inte lyckas i det här samhället, samtidigt som jag gråter så tårarna vägrar sluta. Jag har aldrig velat visa att jag tar åt mig. Idag var det annorlunda, jag bara satt och grät - tog emot allt.

Och nu känner jag mig överkörd. Samtidigt utelämnad för att jag skriver om det här som upp mot tusen läsare bara idag kommer ta del av. Men jag skiter i det. Jag skiter i allting just nu.