MANDY' la nostra vita

Hej igen!

Nyligen hemkommen från stallet. Lite komiskt är det gällande vilka slags hästar jag rider. Visst att jag är rätt liten i kroppen, men att jag idag fick stallets absolut minsta lilla ponny var faktiskt skrattretande. Jag blev skitglad, jag menar, de där små liven är rätt okomplicerade att rida. De tycker om att busa och det gör jag också! (; Vi är rätt lika helt enkelt, kanske är därför jag får rida dem så ofta, dock inte den här lilla plutten som jag inte ridit sedan jag var nybörjare. Det som bör tilläggas är att min lilla dressyrprinsessa Linnea som jag rider varje vecka är näst minst (!) i stallet. Hur liten är jag egentligen?! Jag är faktiskt en bit över 170 cm...

Allt var inte som vanligt i stallet idag. Efter lektionen var vår utevolt omringad av en massa nervösa barn och ungdomar som spänt tittade på främmande nya hästar som longerades runt i banan. Hästarna var ännu mer spända än vi åskådare. Det är nämligen så det går till då nya hästar skall köpas och bytas ut mot någon av hästarna vi har hos oss som av någon anledning inte kan vara kvar på ridskolan. Ridskolechefen är lika skön varje gång. Tänk er en helt främmande halvgalen och nerdrogad häst komma till en ny plats för att bli provriden. Denna man som då är förste person upp att testrida hästen har varken ridkläder eller hjälm. Med en sits som en gammal erfaren hoppryttare och stigläder korta som ett litet barns sätter han sig orädd upp, rider hästen i alla gångarter med käppen som han envisas att kalla spöt för, i ena handen. Det är aldrig kul när en häst åker och varje gång är det lika svårt för icke-hästintresserade människor att förstå. Men jag klandrar er inte. Jag minns så väl för flera flera år sedan då jag praktiskt taget bodde i stallet. Då hade jag min ögonsten Gandhi som jag skött i fem år. Han var mitt liv, utan att överdriva. En hemsk dag blev det hans tur att lämna ridskolan, och inte bara den utan även livet i sig. Ridlärarna visste inte hur de skulle tackla situationen då de visste hur mycket den här hästen betydde för mig och de begick ett misstag. De hade två val att välja mellan och de valde just det som de inte fick välja. De valde att inte säga något till mig utan istället fick jag ett ödesdigert telefonsamtal hem på kvällen där de till en början försäkrade sig om att jag satt ner och inte var ensam. Jag åt inte på två veckor, gick ner 8 kg totalt och visade mig inte i stallet på ungefär två månader.

Well well, från ett ämne till ett annat. Imorgon åker jag till småland. Ska bli skönt att komma bort och mysigt att träffa lite släktingar, men just nu vill jag bara stanna kvar här hemma, festa och inte åka en meter från Stockholm. Förresten, visste ni att det är ungefär tre veckor att gå i skolan tills det blir påsklov igen?! Kunde inte sluta le då jag hörde det. Att patrik som ringde nyss är mer eller mindre ledig under dessa tre veckor vill jag inte tänka på. Tanken på att jag sitter och varvar andragradsekvationer med den italienska grammatiken för att sedan ta den tyska grammatiken i pauserna för att sedan plugga geografi på nätterna känns sådär lagom lockande. Men nu ska vi inte tänka så, lovet är inte slut än! Gudskelov..