MANDY' la nostra vita

Sådär mina vänner, vad säger ni om lite ordentlig uppdatering hädanefter?

Gårdagen då.. Jag mötte Anna runt tio för att gå till Mange på förkrök. Jag + Anna och sedan dussintalet grabbar, eller ska vi säga män. Det kan inte gå fel, eller så är det just det som det kan. Men gårdagen var i alla fall väldigt trevlig. Jag fick ett mycket fint mottagande av dessa killar som spelade Mandylåten med Westlife på högsta volym då jag kom. Tänk om man fick ett sådant fint välkomnande varje gång man lämnar lägenheten för lite festligheter.

Efter förkröket gick jag och alla stiliga grabbar till Sturecompagniet, mitt favoritställe i dagsläget. Vi drack en drink, dansade till den grymma musiken på Kontoret - dvs trotsade värmen och sedan var det dags för mig att åka hem. Det var alltså en lugn utgång igår med tanke på att jag har jobbat idag. För övrigt har det skett en helt sjuk grej på mitt jobb som sedan blev even better när jag var ute igår. Ödet alltså, fy satan vad jag tror på ödet.

Min blogg är, som många av er vet, en kombination av mitt privatliv med mina djupa tankar och sedan med mer krydda på det - den mer ytliga delen av mig. Jag måste bara ägna en mening eller två åt att försöka förklara min tacksamhet från människor runt omkring som ger komlimanger för såväl ytligheter som kunskap och tankar som finns innanför mitt pannben. Faktum är att jag nyligen blivit fri från ett förhållande där min respektive har gjort mycket för att jag ska se mig själv som avskum, just för att då kan denne linda mig runt sitt lillfinger och i samma veva veta att jag inte har självförtroende nog till att låta andra killar ragga på mig. Ordet fri passar ypperligt i detta sammanhang, och en komplimang gör mig alldeles varm inombords.

Förr, med färre erfarenheter på nacken kunde jag fnysa åt stackars killar som tagit sig mod att gå fram till mig på stan för att säga något som ofta rörde mitt utseende, eller tjejer som berömde mig för min blogg eller kanske klädstil. Jag visste ju redan att det dessa människor sa stämde. Att det berodde på en saknad av ödmjukhet känns för hårt, men en ignorans av ödmjukhet känns mer realistiskt.

Idag, suger jag ofta åt mig allt av en komplimang på alla möjliga sätt. Det spelar egentligen inte så stor roll om den kommer från mamma, en främling som kommer in i butiken när jag jobbar eller en bloggläsare. Jag hoppas att ni förstår att rop efter en på gatan inte är inkluderad, utan det får mig bara att vilja gråta. Det är smuts, och inget annat. För att knyta an till min början av detta inlägg tänkte jag bara säga, då jag vet att ett par från gårdagen och säkerligen bekanta från andra sociala sammanhang tar sig in här och läser en rad eller två, att många tror att jag är tjejen som får en del komplimanger och glömmer dem i samma veva som jag får dem. Men faktum är att i dagsläget blir jag näst intill rörd i samband med att en person säger något fint till mig. Fint kan somliga tycka, men att det skulle krävas en person som man varit kär och som har gjort allt för att trycka i en hur värdelös man är känns enormt tråkigt.