MANDY' la nostra vita

Nu klarar jag inte mer. Tårarna kan inte sluta rinna. Jag vet inte vad jag håller på med, detta är så fruktansvärt typiskt mig. I fem timmar har jag suttit och läst igenom två hela bloggar med ungefär ett års bloggande där jag har läst vartenda inlägg av två cancersjuka patienter som skrivit om sina liv i varsin blogg som är så olika men ändå så lika. Den ena bloggen skrivs av en 40årig mamma som fick cancer i maj månad, helt plötsligt bara, och de smärtor hon beskriver kan inte en enda av oss friska ens föreställa oss.
 
Den andra bloggen som har fått mig att inse att jag aldrig kommer att kunna somna inatt, då jag helt enkelt inte kan sluta gråta, började jag läsa nu på småtimmarna från hennes allra första inlägg. Denna vackra och så starka tjej är nyblivna tjugo år gammal men med en mognad och tacksamhet som lyste igenom i varje inlägg hon skrivit. Jag var inte beredd på att något drastiskt skulle ha hänt tills jag kom till sista inlägget utan kände en lycka med henne varje gång hon skrev att hon kände på sig att det skulle bli bra igen, trots hennes 20% chans att överleva. Men då jag läste de sista inläggen av hennes mamma och pojkvän som skrev att hon inte klarat det kunde jag inte hålla mig längre. Jag finner inga ord.

Jag uppmanar alla människor där ute att läsa bloggar likt dessa. För mig personligen, som redan tänker för mycket och har en ingrodd medvetenhet från min barndom om sjukdomar och annat elände, är det inte det bästa att läsa bloggar likt dessa. I samband med att jag läser vill jag nämligen direkt lägga ner min förhållandevis ytliga blogg, aldrig röra mig på något så ytligt som Stureplan igen, skänka allt jag äger och har till forskning samt aldrig någonsin läsa någon mer skitblogg från någon av oss friska ungdomar som i slutändan inte ger mig någonting i ärlighetens namn.

Men där har jag fel. Om man bortser från läsandets effekt med att jag vill skänka en massa pengar, så gör de andra effekterna inte läget bättre för de drabbade. Och inte heller kommer jag att bli mer tillfreds med mig själv för att jag slutar leva, för att på så sätt hoppas att jag ger liv åt någon annan. Det man dock lär sig då man läser bloggar likt dessa är vad som är viktigt i livet. Och för mig blir det alldeles för privat och djupt att gå in på - då jag har en läsargrupp där majoriteten läser min blogg för att jag har en schysst klädstil, tar söta bilder eller på sin höjd har schyssta åsikter. Med en gnutta överdrift absolut, för jag vet att för många av er är min blogg mer än så. Men en blogg i min stil generellt sett - vid första intrycket - blir det helt fel att jag ska sitta och skriva vad jag hädanefter, med mer erfarenheter på nacken, värdesätter i livet.

Jag skulle vilja ha den enkla och okomplicerade synen på livet där jag kan skriva att mitt mål är att bli känd och rik, och att min största rädsla är att behöva diska min egen disk eller på sin höjd gå upp 10 kg. Men det där kommer aldrig att vara jag, hur mycket jag än kan vilja det ibland. Ibland önskar jag att jag vore en av dessa korkade brudar som tror att en cancersjuk patient som går på cellgifter blir tjock som en tomat i ansiktet för att hon inte längre kan träna. Men hur mycket jag än vänder och vrider på situationen så är jag glad och tacksam över att jag slipper vara en av alla de unga tjejer som saknar känslan av sympati och medvetenhet. Att jag slipper se mig själv i spegeln och veta att en majoritet av mina tankar består av vad jag ska ha på mig till min nästa utgång. Fast å andra sidan, dessa tjejer behöver inte sitta uppe en alldeles för sen måndagnatt - sömnlös, efter att ha påverkats så starkt av två cancersjuka kvinnors bloggar.