Morgoninlägg
Godmorgon folket!
Dags för jobb om ett tag. Sitter just nu och funderar på vad jag ska ha på mig. Det har helt plötsligt blivit ännu viktigare än vad det redan var förut eftersom att vår publik (kunder alltså) har utökats av någon konstig anledning. Allt fler grabbar kommer in och vill ha hjälp att hitta kläder till syrran, mamman eller dessvärre flickvännen. Men det är liksom ett skönt sätt att starta den hjälpande handen på; att fråga vem som skall ha presenten. Då vet man nämligen var utgångsläget är, så att säga.
Jag vaknade dock till en inte allt för rolig nyhet. Jag känner mig ledsen och orolig. Egentligen vill jag åka raka vägen till sjukhuset men jag vill inte att tjejerna ska få stå en man kort på jobbet. På den fronten måste jag ha världens bästa jobb, inräknat de jobb man kan ha i min unga ålder såklart. Vi ställer upp så mycket för varandra att det aldrig är några problem om man behöver komma lite senare, gå tidigare eller ta en längre lunch av någon anledning. Vi ger och tar helt enkelt.
Nåväl, nu har jag lite brådis. Jag övervägde att inte blogga, men jag ville trots allt försöka tänka på något annat för en stund. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: bloggande fungerar som en liten dos av terapi för mig. Jag skriver mitt, och sedan ger ni mig er syn på det hela. Alldeles utmärkt om jag får säga det själv.
Jag tar garanterat en liten bild eller två på min valda outfit, antingen nu innan jag går eller när jag kommer hem från jobbet. Så kika gärna in här då mina rara läsare. Var rädd om era nära och kära, för det ska jag vara. Man vet aldrig hur länge man får ha kvar dem vid sin sida. Hemskheter kan ske över en natt..
Hej så länge!
Dags för jobb om ett tag. Sitter just nu och funderar på vad jag ska ha på mig. Det har helt plötsligt blivit ännu viktigare än vad det redan var förut eftersom att vår publik (kunder alltså) har utökats av någon konstig anledning. Allt fler grabbar kommer in och vill ha hjälp att hitta kläder till syrran, mamman eller dessvärre flickvännen. Men det är liksom ett skönt sätt att starta den hjälpande handen på; att fråga vem som skall ha presenten. Då vet man nämligen var utgångsläget är, så att säga.
Jag vaknade dock till en inte allt för rolig nyhet. Jag känner mig ledsen och orolig. Egentligen vill jag åka raka vägen till sjukhuset men jag vill inte att tjejerna ska få stå en man kort på jobbet. På den fronten måste jag ha världens bästa jobb, inräknat de jobb man kan ha i min unga ålder såklart. Vi ställer upp så mycket för varandra att det aldrig är några problem om man behöver komma lite senare, gå tidigare eller ta en längre lunch av någon anledning. Vi ger och tar helt enkelt.
Nåväl, nu har jag lite brådis. Jag övervägde att inte blogga, men jag ville trots allt försöka tänka på något annat för en stund. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: bloggande fungerar som en liten dos av terapi för mig. Jag skriver mitt, och sedan ger ni mig er syn på det hela. Alldeles utmärkt om jag får säga det själv.
Jag tar garanterat en liten bild eller två på min valda outfit, antingen nu innan jag går eller när jag kommer hem från jobbet. Så kika gärna in här då mina rara läsare. Var rädd om era nära och kära, för det ska jag vara. Man vet aldrig hur länge man får ha kvar dem vid sin sida. Hemskheter kan ske över en natt..
Hej så länge!
Kommentarer
Trackback
