Kan jag inte få stanna där jag är nu?
Kände att det var dags för en liten uppdatering såhär under lördagskvällen.. :)
Jag har det faktiskt riktigt mysigt här hemma tillsammans med mina föräldrar och andra sötnosar som håller mig sällskap i telefonen. Pluggandet går bra, dock kan jag inte sitta uppe allt för länge eftersom att jag ska jobba imorgon. Äntligen! Nu när jag bara jobbar en söndag i månaden - om jag ens hinner det, blir det så enormt kul när jag äntligen får jobba. Hoppas att det har kommit in mycket fint i butiken, love personalrabatt.
Måndag klockan 15.00.. Ja mina vänner, jag tror inte ni förstår vilken lättnad och frihet det kommer att innebära. Eller jo, med tanke på att jag delger er om all den tid jag pluggar så förstår ni nog i alla fall en del av hur mycket detta betyder för mig. Höstterminen är snart slut och jag har klarat även den - på absolut bästa sätt.
Ni har fått vara med om ett flertal inlägg där allt bara ser hopplöst ut och jag har inte sett något ljus i tunneln. Dagen jag började räkna ner till i oktober är snart här. Det är en obeskrivlig känsla.
Förresten fick jag hårda ord från mina föräldrar idag. Jag kan inte medge att jag inte har hört det förut, för är det något mina föräldrar, mina vänner och mina släktingar försöker få in i mitt huvud så är det att det inte är normalt att satsa på skolan i den stora utsträckning jag gör, och dessutom ha dansträningar och ridningar kontinuerligt i veckan samtidigt som jag vill hinna med fester på helgen och tid för vänner samt även i bästa fall pojkvän. Jag har börjat förstå att jag gör något som väldigt få tjejer i min ålder gör. De allra, allra flesta slutar med sina aktiviteter redan på högstadiet då betyg måste satsas på och fester skall gås på. Men jag har fortsatt med allt - tagit mig upp till högre nivåer samtidigt som mina krav på min skolgång stiger för varje dag som går. Faktum är att jag tror att det är just detta, denna kämparglöd, som gör mig unik. Slutar jag upp med något av detta, försvinner en stor del av Amanda - och den delen är jag inte redo för att släppa - inte än i alla fall.
Jag har det faktiskt riktigt mysigt här hemma tillsammans med mina föräldrar och andra sötnosar som håller mig sällskap i telefonen. Pluggandet går bra, dock kan jag inte sitta uppe allt för länge eftersom att jag ska jobba imorgon. Äntligen! Nu när jag bara jobbar en söndag i månaden - om jag ens hinner det, blir det så enormt kul när jag äntligen får jobba. Hoppas att det har kommit in mycket fint i butiken, love personalrabatt.
Måndag klockan 15.00.. Ja mina vänner, jag tror inte ni förstår vilken lättnad och frihet det kommer att innebära. Eller jo, med tanke på att jag delger er om all den tid jag pluggar så förstår ni nog i alla fall en del av hur mycket detta betyder för mig. Höstterminen är snart slut och jag har klarat även den - på absolut bästa sätt.
Ni har fått vara med om ett flertal inlägg där allt bara ser hopplöst ut och jag har inte sett något ljus i tunneln. Dagen jag började räkna ner till i oktober är snart här. Det är en obeskrivlig känsla.
Förresten fick jag hårda ord från mina föräldrar idag. Jag kan inte medge att jag inte har hört det förut, för är det något mina föräldrar, mina vänner och mina släktingar försöker få in i mitt huvud så är det att det inte är normalt att satsa på skolan i den stora utsträckning jag gör, och dessutom ha dansträningar och ridningar kontinuerligt i veckan samtidigt som jag vill hinna med fester på helgen och tid för vänner samt även i bästa fall pojkvän. Jag har börjat förstå att jag gör något som väldigt få tjejer i min ålder gör. De allra, allra flesta slutar med sina aktiviteter redan på högstadiet då betyg måste satsas på och fester skall gås på. Men jag har fortsatt med allt - tagit mig upp till högre nivåer samtidigt som mina krav på min skolgång stiger för varje dag som går. Faktum är att jag tror att det är just detta, denna kämparglöd, som gör mig unik. Slutar jag upp med något av detta, försvinner en stor del av Amanda - och den delen är jag inte redo för att släppa - inte än i alla fall.
Kommentarer
Postat av: Frida
på högstadiet och gymnasiet gick det super att ha 3 sporter vid sidan av plugget plus lite jobb som tennistränare. men nu- på högskolan, det är ingen chans att det finns tid för det. så ta tillvara på den tiden nu! för man saknar det så OTROLIGT mycket. kämpa på! det är värt det! =)
Postat av: klara
absolut frida, jag vet vad du pratar om.. spelar själv tennis. Men det hela beror ju på vilket gymnasium man går på. Det finns allt från jensen och blackeberg till kungsholmen och viktor rydberg liksom.. ganska stor skillnad på dom
Trackback