MANDY' la nostra vita

Att ha sina dagar räknade, att inte kunna planera framtiden överhuvudtaget, utan endast leva i nuet och vara glad för varje ny dag man får vakna upp till - det är saker som människor får göra dag ut och dag in medan vi bortskämda, friska ungdomar fortsätter våra liv med att bekymras över de enligt oss största problemen som ofta rör ytligheter alternativt kärleksbekymmer.

För tillfället skäms jag ögonen ur mig att jag för en timme sedan satt och deppade för att jag för tillfället inte har något socialt liv på grund av att jag har så mycket läxor och inte har hunnit göra något annat idag, något som jag för övrigt har valt helt själv. Att tvingas lämna de man älskar utan att ha något val, eller att vara den som blir lämnad kvar må vara det värsta som kan hända i en människas liv.

Jag har alltid varit en djup person som enligt somliga tänker alldeles för mycket. Killar, framför allt, blir ofta förvånade över att jag inte är den här typiska Stockholmstjejen där min hjärna består av ytligheter till en stor majoritet. Istället är jag nog ganska lillgammal och kan säkerligen trötta ut de människor som tar livet med en klackspark med mitt prat som ofta är motsatsen till vilka skönhetsingrepp jag skulle vilja göra eller hur jag kan sabotera min fiendes liv på bästa sätt.

Gång på gång får jag påminna mig själv om att inte bli förlorad till det ytliga samhälle vi lever i där man varken ska vara djup, känslig eller begåvad. Vad denna påminnelse består av är ofta en inblick i någons liv som har motgångar med en innebörd som gör ordet rättvisa. Detta kan till exempel göras genom att se på ett program likt det jag såg ikväll, något jag uppmanar alla att göra för att få lite perspektiv på livet. Det är ett program med människor, i alla åldrar, som är så sjuka att de flesta av dem har sina dagar räknade och endast har två alternativ: att intala sig en hoppfullhet och försöka leva livet de dagar man har kvar tillsammans med det och de som man älskar, alternativt ge upp och få slut på lidandet.

Varför jag är den jag är, med väldigt mycket känslor och medvetande av det i livet som har relevans, beror nog på olika aspekter. En sak tror jag är att sjukdomar har avlöst varandra i min omgivning sedan barnsben, och jag har förlorat många som har stått mig nära i mina dagar - framför allt många personer som har lämnat vårt liv på jorden, men även människor som har lämnat mitt liv. Jag kan omöjligt fortsätta mitt liv oberörd, vilket jag vet att många människor väljer att göra för att orka leva ett normalt liv, efter att ha förlorat någon jag älskar. Personligen kan jag inte bita ihop och fortsätta utan att först ha släppt ut mina känslor och därefter får kraft att ge plats åt ny energi.

Det finns inga människor jag beundrar så mycket som dessa människor som jag följer varje vecka i det här programmet som jag nyss såg. Det är så fina människor som olyckligt nog fått olyckan på sin sida men ändå kämpar på med mottot att himlen kan vänta. För att inte tala om deras anhöriga som gör allt för att leva som vanligt för att ge sin älskade det bästa slut, alternativt början på livet som den insjukne kan få. Människor likt dessa ger mig viljan att lägga ner min själ för att bli den bästa läkare jag bara kan bli. Vill jag göra något av relevans, något som kan förändra inte bara en - utan flera hundra människors liv till det bättre, förstår jag inte hur jag skulle kunna vara så dum och använda all min intelligens till något av så förhållandevis litet värde som ekonomi.