MANDY' la nostra vita

Och vet ni varför? Jag har numera pojkvän. Det var mycket länge sedan jag var såhär kär.

Jag förstår att det kommer som en chock för många. I alla fall med tanke på hur många av mina vänner först reagerade. En del av mig skulle vilja ta hela historien med er, en annan del vill inte skriva någonting. Det här förhållandet skulle jag vilja hålla för mig själv och de personer som jag vill ska få veta. Men så kan jag inte ha det. Dels för att jag råkar ha en blogg, och att komma hem från veckor i Italien och endast skriva att jag nu har pojkvän låter lite väl oseriöst och naivt.

Men jag tänker göra historien kort, både för er skull men även för min.

Michael har jag känt i ett år nu. Det blev en sommarflirt mellan oss två redan förra året, men mer än så blev det inte, trots att han skiljde sig från alla andra italienare jag har träffat.

Jag är en av de människor som tror på ödet, och uttrycket att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det var definitivt något jag var i sommar. Redan första dagen i Italien kom Michael fram och hälsade på mig och självklart var det hans ytliga- ja låt mig kalla det för framgångar, som fick mig att prata med honom fastän jag de första sekunderna hade svårt att ens komma ihåg vem han var.

Efter det ögonblicket då jag såg hans vänliga ögon, sexiga lockar i nacken, kärleksfulla stora händer, men framför allt hans charmiga leende som fick vartenda hårstrå på kroppen att stå upp så var han min. Dock trodde jag aldrig att han skulle fortsätta att vara det då jag åkte hem. Efter det ögonblicket umgicks vi med varandra mer eller mindre både vaken och icke-vaken tid tills det var dags för mig att åka till Rom.

Mellan oss knöts det band som visade sig vara mer än en sommarförälskelse. Det blev träffar med våra föräldrar tillsammans, och där nere startade något som redan nu har visat sig bara vara början på allting.

Innan jag åkte från honom, då många många tårar fälldes, bestämde vi oss. Vi bestämde oss för att det här var värt att kämpa för. Jag förstår att det i vissa öron låter löjligt, i början kunde även jag tycka det. Men testa själv att umgås med en person som du redan ett år innan haft en sommarförälskelse med, att ni sedan umgås konstant i ett par veckors tid. Det blir otroligt intensivt, och bara det faktum att inte tröttna på varandra är ett tecken på att starka känslor håller på att skapas.

Då jag tog mina resväskor med all shopping, och flög till Rom visste jag inte hur det skulle gå. Skulle vi ens höras mer trots våra löften till varandra? Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Och jag har heller aldrig sett en kille gråta så mycket som min Michael gjorde våra sista dagar tillsammans.

Men nu vet jag att detta inte var våra sista dagar. Vi hörs säkert 10 gånger varje dag. Vi pratar i telefon, bokar resor till varandra och i början skrämde det mig hur mycket jag litar på honom. Men får jag höra av hans förlädrar, av hans kompisar att han numera lever i sin lilla egna värld där allt han pratar om är mig, då är det svårt att göra annat. Bara det faktum att jag är den första tjej han presenterat för sina ganska konservativa (halleluja äntligen får jag tid för diskussioner med likasinnade!) föräldrar får mig att aldrig kunna tvivla på hans kärlek till mig.

Redan då jag var i Rom bokade han flygbiljett till mig den 17e augusti. Hans jobb som livräddare på stranden slutar den 16e augusti. Han kommer åka till Stockholm en gång i månaden och stanna i ungefär en vecka varje gång, sedan kommer jag göra allt jag kan för att kunna åka till honom en helg i månaden. Hans gulliga föräldrar har börjat på engelskakurser bara för att kunna prata med mig när jag kommer, och när de kommer hit och hälsar på. Att bara kunna prata italienska var lite väl svårt.

Apropå språk pratar Michael läskigt bra engelska för att vara italienare. Sedan är det ett rätt charmigt problem att jag envisas med att vi ska prata italienska i vårt förhållande medan han envisas med att han ska börja plugga svenska. Just nu är det i alla fall mestadels engelska som gäller, och min prins intensivläser nu engelska för att vi ska kunna prata problemfritt med varandra.

För att beskriva honom, rätt ytligt men mer än så vill jag inte dela med mig av - än, så bor han i Milano. Det är alltså dit jag kommer få åka varje månad, gissa om jag är lycklig?! Toppen med tanke på mina planer efter gymnasiet dessutom.. Han spelar fotboll på hög nivå i Milano och det är också det han drar in pengar på, samtidigt som han är livräddare (den här sommaren fick jag höra att namnet badvakt var nedvärderande för dem) på stränderna där jag har lägenhet i Eraclea Mare. För att vara 18 år gammal tycker jag att han har lyckats extremt bra med allt han gör. Liksom jag går han även sista året på gymnasiet. Han envisas med att vi ska bo i Stockholm efter gymnasietiden, medan jag redan bestämt att mitt sabbatsår ska tillbringas till stor del i Milano.

Michael är enormt omtyckt av mina föräldrar och Joakim - det vill säga de som har träffat honom. Samt självklart mina vänner i Italien. Jag är medveten om att det kommer bli tufft. Jag om någon vet vad distansförhållande innebär, jag har haft det förut. Det som är annorlunda den här gången är att jag själv vet vad jag har gett mig in på. Jag vet vad ett distansförhållande innebär - hur jobbigt det är och jag har övervägt detta mer än en gång. Men att jag valt att ta steget ut och hoppa, är för mig bara ett bevis på hur kär jag är.

Som ni förstår har jag ett hundratal bilder att bjuda på. En massa på mig och Michael, men även från Rom, och bilder med mina vänner och familj. Men som ni förstår så blev det inte myket party där nere, det var liksom inget jag valde att prioritera då jag hittade Michael. Självklart drack vi och firade både det ena och det andra, men alkoholen blev helt enkelt inte det som jag blev beroende av..hehe..
 
Apropå alkohol, det finns säkert en miljon + jag skulle kunna berätta om Michael, inte minst att han är den snällaste och mest tacksamma kille jag någonsin träffat. Men med tanke på hans fotbollskarriär så får han inte dricka någon alkohol. Detta är något som känns extremt tryggt då vi lever i olika länder. Det är nämligen på fyllan många gör saker man senare får ångra, dock inget jag skulle vara orolig för med Michael även om han hade druckit. Men det är en extra trygghet som känns bra i själen. Min lilla älskling som inte ens kunde smaka en enda klunk på mina drinkar.

Detta var det viktigaste från mina veckor i Italien. Andra - också viktiga saker, som shopping (jag vågar inte berätta hur många par pumps jag har shoppat..), hur fint vi bodde i Rom och liknande kommer i kommande inlägg.











Ti amo tanto..