MANDY' la nostra vita

Gör er beredda för ett riktigt neg-inlägg. Jag har så mycket i skolan just nu så att jag inte ens hinner med att bli sjuk. För visst gör sig febern påmind såhär en tisdagseftermiddag då jag precis kommit hem från skolan. Migränen har hållit i sig i två dagar nu utan uppehåll och jag förstår mycket väl att den kommer från stress och orolig sömn. Det är så många aspekter som gör att jag känner mig stressad och självklart är de allra flesta skolrelaterade. Idag fick vi reda på att datumet för vår student är den 29 maj. Om ett år - självklart. Men det är så otroligt mycket som ska hinnas med, inte minst innan jag får mitt efterlängtade och välförtjänta sommarlov i år. Trots att allt går så bra som det bara kan i skolan och lärarnas lovord avlöper varandra så känner jag mig stressad över ifall något skulle hända och resultaten inte blir som jag förväntat mig, räknat med - ja tagit för givet.

Nyligen kom jag hem från ett Mentor talk tillsammans med min Mentor Jon och mina föräldrar. Som vanligt satt han där och läste lärarnas kommentarer med ett leende på läpparna och mina föräldrar kunde gå därifrån lika stolta som alltid. Men varför känner jag mig ändå så fruktansvärt stressad? Min timdagbok till kalender är fullproppad trots att jag har en sida till varje liten enskild dag. Det är veckor, ja månader kvar tills jag kan hitta en dag som inte är antecknad.

Direkt efter Mentormötet åkte jag och mamma och köpte upp oss på en massa exotic snacs, jordnötter, vit choklad, vanligt godis samt chips. Hon ville ha en kväll då jag inte fick plugga någonting alls utan just bara vara. Men hur kunde jag glömma? Precis som alla andra tisdagar så har jag även idag dansträningar i flera timmar. Missförstå mig inte - jag älskar att dansa. Om det nu var någon där ute som fick för sig att tro annat. Men av någon sjuk anledning som faktiskt gör mig lite fundersam så var jag så säker på att jag för en gångs skull kunde ta en kväll och bara ta det lugnt. Men att missa dansen finns inte, då kan jag lika gärna missa föreställningarna också. Det är, med en liten överdrift, faktiskt så mycket vi lär oss och går igenom varje träning att de är näst intill omöjliga att missa. Det går helt enkelt inte att missa någon träning för "lite" migrän eller att man känner att kroppen inte orkar stå upp.

Fyfan för att vara såhär pessimistisk, det är verkligen inte likt mig. Men jag får väl ursäkta mig med det vanliga - jag är inte mer än människa. Gårdagen var dock ännu värre.. Nu tror ni att det var därför jag inte uppdaterade på hela dagen. Visserligen berodde det på att jag inte hann, för jag var i skolan till klockan sex och skrev klart ett arbete, därefter fick jag släpa mig till stadsbiblioteket och kom därifrån med 14 böcker om the Cold War. Fyra av dem är sisådär 1 dm tjocka. Ni vet sådär stora att de blir tunga att bära. Väl hemma blev dessa böcker mitt sällskap och då jag äntligen fick några minuter över till att blogga försvann allt jag skrivit. Våga inte skriv något om att jag måste börja skriva mina inlägg i Word innan jag publicerar dem. Sådant tänker man inte på när man har haft världens sämsta dag. Alltså gäller detta idag också.

 Nu har jag alltså haft två riktiga helvetesdagar, inte kan jag få en tredje också? Så imorgon får vi hoppas på att jag har mer att komma med än såhär. Annars blir det nog dags att visa er en dalande statistik som går neråt likt Hammarbybacken. Än så går den, konstigt nog, fortfarande uppåt.