Då var allt åter igen som det ska vara.
Hej mina vänner!
Nu är provet gjort och en tung sten har lyfts från min bröstkorg. Visserligen har jag inte bekymrat mig det minsta över matten de senaste veckorna då min mattehjärna har varit häpnadsväckande grym på att lösa i princip alla utmaningar den tvingats tagit sig an.
Gårdagen kom dock att sluta riktigt illa. I mina mått mätt bör tilläggas. Men panik var bara förnamnet för vad jag kände och då jag repeterade kapitlen vi hade till provet märkte jag till min vrede hur all min kunskap var som bortblåst. Trots att jag var väl medveten om att precis detta händer inför varje typ av prov jag ska skriva så är det lika hemskt varje gång. Bilderna i huvudet om hur jag skulle få tillbaka ett prov med bokstäverna VG fick det att vrida sig i magen på mig.
Jag kunde inte heller somna på kvällen, utan låg och vred och vände i flera timmar. På morgonen hann jag inte äta upp frukosten och till råga på allt satt jag och pappa fast i bilköer så att jag kom till provet på sekunden då vi skulle börja. Allt talade för att jag skulle skriva ett prov jag sent skulle glömma - och då menar jag inte på grund av dess lyckade resultat.
Men jag tycker om då saker och ting förvånar mig positivt, vilket jag fick uppleva idag. Provet gick finemang, utan svårigheter och hör och häpna så blev jag klar en halvtimme innan provtiden var slut. Jag kan räkna på en hand de gånger i mitt liv som jag har gått innan provtiden är slut. Det finns alltid svar man måste korrekturläsa, vilket jag idag hann med att göra flertalet gånger trots att jag gick tidigare.
Såhär löd smset jag fick av A igår då han fick (läs: försökte) trösta mig i min frustration då jag tyckte att mina mattekunskaper var i nivå med en 12åring. Han gjorde sitt bästa med att trösta mig, lyckades väl sådär men ett leende på mina läppar lyckades han i alla fall framkalla. Någonstans kände jag att det var det viktigaste.
Du kan ju alltid trösta dig med att du kommer vara den snyggaste tjejen på komvux :)
Nu är provet gjort och en tung sten har lyfts från min bröstkorg. Visserligen har jag inte bekymrat mig det minsta över matten de senaste veckorna då min mattehjärna har varit häpnadsväckande grym på att lösa i princip alla utmaningar den tvingats tagit sig an.
Gårdagen kom dock att sluta riktigt illa. I mina mått mätt bör tilläggas. Men panik var bara förnamnet för vad jag kände och då jag repeterade kapitlen vi hade till provet märkte jag till min vrede hur all min kunskap var som bortblåst. Trots att jag var väl medveten om att precis detta händer inför varje typ av prov jag ska skriva så är det lika hemskt varje gång. Bilderna i huvudet om hur jag skulle få tillbaka ett prov med bokstäverna VG fick det att vrida sig i magen på mig.
Jag kunde inte heller somna på kvällen, utan låg och vred och vände i flera timmar. På morgonen hann jag inte äta upp frukosten och till råga på allt satt jag och pappa fast i bilköer så att jag kom till provet på sekunden då vi skulle börja. Allt talade för att jag skulle skriva ett prov jag sent skulle glömma - och då menar jag inte på grund av dess lyckade resultat.
Men jag tycker om då saker och ting förvånar mig positivt, vilket jag fick uppleva idag. Provet gick finemang, utan svårigheter och hör och häpna så blev jag klar en halvtimme innan provtiden var slut. Jag kan räkna på en hand de gånger i mitt liv som jag har gått innan provtiden är slut. Det finns alltid svar man måste korrekturläsa, vilket jag idag hann med att göra flertalet gånger trots att jag gick tidigare.
Såhär löd smset jag fick av A igår då han fick (läs: försökte) trösta mig i min frustration då jag tyckte att mina mattekunskaper var i nivå med en 12åring. Han gjorde sitt bästa med att trösta mig, lyckades väl sådär men ett leende på mina läppar lyckades han i alla fall framkalla. Någonstans kände jag att det var det viktigaste.
Du kan ju alltid trösta dig med att du kommer vara den snyggaste tjejen på komvux :)
Kommentarer
Trackback
